Geta, Öjen, Österklint
I helgen har jag promenerat i duggregn. Jag har badat bastu och doppat mig i ett isande hav. Jag har bundit bastukvast av doftande björkris. Jag har släpat kvistar, grillat korv och sopat golv. Jag har läst en halv roman. Jag har vaknat mitt i natten och trott att det är morgon.
Jag har ätit åländsk sparris. Jag har kramat mina barn, betraktat mitt grönsaksland, lyssnat på radio, skrivit en text.
Jag har smekt med handen över min mans bruna nacke.
Inget av detta har jag förtjänat. Mitt välsignade liv är en gåva som jag ödmjukt och tacksamt tar emot.
Jag tror inte att det kommit till mig för att jag är en fin människa. I livets lotteri har jag haft tur. Jag är vit. Jag är född i Finland. Mina föräldrar var inte rika, men heller inte fattiga. Grundskolan fanns. När jag var ung fanns det jobb som ledde till flera jobb.
Mina universitetsstudier finansierades med studielån. Jag har haft en lön som gjort att jag kunnat skuldsätta mig och köpa ett hus och en sommarstuga. Hade jag varit fattigare hade det inte gått.
Jag är frisk. Mina barn är friska.
Jag har svårt med den självgodhet som präglar politiken på högerkanten, från Finlands nya regering till den åländska ungcentern programförklaring - att det på något sätt är dels de fattigas fel att de är fattiga, dels de rikas förtjänst att de är rika.
I vissa undantagsfall kanske det stämmer. För det mesta inte alls.
Hur skulle det hjälpa vare sig samhället eller individen att en långtidsarbetslös, ensamförsörjande 2-barnsmamma tvingades till samhällstjänst för att få ut sin minimala ersättning? Vilka jobb skulle samhället låta göra för den slavlönen? Varför är man så besatt av att förnedra de fattiga? Varför gråter inte åländska ungdomarna av tacksamhet för sin oerhörda tur att vara födda här, och inte i ett syriskt flyktingläger eller en romsk by i Rumänien.
Är inte ett nyfött barn utan skuld? Bär inte alla barn på oändliga möjligheter? Är det inte samhället som gör mot vissa på ett sätt, och mot andra på ett annat?
Är det inte vår plikt, vi som är så välsignade, att bara ge tillbaka?
Så tycker jag.
Jag har ätit åländsk sparris. Jag har kramat mina barn, betraktat mitt grönsaksland, lyssnat på radio, skrivit en text.
Jag har smekt med handen över min mans bruna nacke.
Inget av detta har jag förtjänat. Mitt välsignade liv är en gåva som jag ödmjukt och tacksamt tar emot.
Jag tror inte att det kommit till mig för att jag är en fin människa. I livets lotteri har jag haft tur. Jag är vit. Jag är född i Finland. Mina föräldrar var inte rika, men heller inte fattiga. Grundskolan fanns. När jag var ung fanns det jobb som ledde till flera jobb.
Mina universitetsstudier finansierades med studielån. Jag har haft en lön som gjort att jag kunnat skuldsätta mig och köpa ett hus och en sommarstuga. Hade jag varit fattigare hade det inte gått.
Jag är frisk. Mina barn är friska.
Jag har svårt med den självgodhet som präglar politiken på högerkanten, från Finlands nya regering till den åländska ungcentern programförklaring - att det på något sätt är dels de fattigas fel att de är fattiga, dels de rikas förtjänst att de är rika.
I vissa undantagsfall kanske det stämmer. För det mesta inte alls.
Hur skulle det hjälpa vare sig samhället eller individen att en långtidsarbetslös, ensamförsörjande 2-barnsmamma tvingades till samhällstjänst för att få ut sin minimala ersättning? Vilka jobb skulle samhället låta göra för den slavlönen? Varför är man så besatt av att förnedra de fattiga? Varför gråter inte åländska ungdomarna av tacksamhet för sin oerhörda tur att vara födda här, och inte i ett syriskt flyktingläger eller en romsk by i Rumänien.
Är inte ett nyfött barn utan skuld? Bär inte alla barn på oändliga möjligheter? Är det inte samhället som gör mot vissa på ett sätt, och mot andra på ett annat?
Är det inte vår plikt, vi som är så välsignade, att bara ge tillbaka?
Så tycker jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar