Sund. Tallgården

Igår var jag till äldreboendet Tallgården i Sund. Det var första gången. Köranvisningen var typiskt åländsk: "100 meter efter Knallen svänger du till vänster. Jag tror det står Svensböle på skylten."
Det räckte gott, för där ute i skogen fanns inget annat som liknade.
I försommarprakten är till och med slyn i dikesrenarna vacker. Sund i juni är som en dröm.

I forntiden för drygt 30 år sedan tillbringade jag mina tre första nätter på Åland i Tranvik. Det kändes oerhört avlägset och magiskt, som en dröm från vikingatiden. Varje plats som systrarna Lundström berättade om tycktes fylld av särskild betydelse, och blommorna var så stora.

På Tallgården satt jag i ett mötesrum med nya partikamrater, och pratade förvånansvärt personligt och öppet om det kommande valet. Det kändes snällt. Ärligt. En funderade på hur kampanjandet skulle gå ihop med familjen, en annan hur man skulle hålla sig från att bli elak mot meningsmotståndare. House of cards var det inte.

När jag gick därifrån vid niotiden var det redan tyst och kändes som natt i receptionen, som om man borde viskprata för att inte störa.
Doften av björk och gräs var bedövande.

Nånstans kanske livet är smala kjolar, höga klackar och snyggt lackade naglar. Kanske. På väg hem i bilen lyssnade jag på Patti Smith. People have the power.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden