De äger framtiden
Hur jag än försöker kan jag inte tänka på annat.
Jag jobbar, jag skriver, jag lagar mat, jag smeker den spinnande katten i min säng, och hela tiden mal en underström av ångest i kroppen.
Min son är på väg hem norrut genom Europa, och längs vägen. I Grekland, i Dubrovnik, Sarajevo, Budapest möter han flyktingar.
Jag öppnar datorn men vill inte längre läsa nyheterna.
Egentligen är det inget nytt, men vidden och skalan i den pågående flyktingkatastrofen griper mig om strupen. Den är som en hund som vägrar släppa taget om en strumpa.
I en Facebook-kommentar läser jag att en av våra lokala rasister tycker att spåren förskräcker i stater som haft en mer generös flyktingpolitik än Finland.
Jag tänker; kan man vara så hjärtlös?
För hundrade gången ser jag bilden av pappan som gråter av lättnad och förtvivlan när han bär i land sin son efter resan över Medelhavet. Då klarnar det plötsligt för mig.
Det som skrivs nu, i blod, är inte vår historia. Det är deras. De äger den.
Precis som amerikanerna som invandrade till det nya landet, som judarna som återvände till Israel, som balterna som befriade sig från Sovjetunionen, så kommer syrierna att berätta sin historia.
De som kommer är överlevarna, de starkaste, segaste och mest förtvivlade.
De är den nya tidens hjältar. Vi är de stumma, likgiltiga statisterna, staffaget, kulisserna för det panorama som rullar över världen.
Det är ingen ursäkt. Ingen förklaring. Vi kunde välja en annan roll.
På något sätt är det ändå en tröst. Bland de hundratusende som flyr finns framtiden, och det finns inget vi kan göra åt det, annat än att visa en liten gnutta anständighet.
Jag jobbar, jag skriver, jag lagar mat, jag smeker den spinnande katten i min säng, och hela tiden mal en underström av ångest i kroppen.
Min son är på väg hem norrut genom Europa, och längs vägen. I Grekland, i Dubrovnik, Sarajevo, Budapest möter han flyktingar.
Jag öppnar datorn men vill inte längre läsa nyheterna.
Egentligen är det inget nytt, men vidden och skalan i den pågående flyktingkatastrofen griper mig om strupen. Den är som en hund som vägrar släppa taget om en strumpa.
I en Facebook-kommentar läser jag att en av våra lokala rasister tycker att spåren förskräcker i stater som haft en mer generös flyktingpolitik än Finland.
Jag tänker; kan man vara så hjärtlös?
För hundrade gången ser jag bilden av pappan som gråter av lättnad och förtvivlan när han bär i land sin son efter resan över Medelhavet. Då klarnar det plötsligt för mig.
Det som skrivs nu, i blod, är inte vår historia. Det är deras. De äger den.
Precis som amerikanerna som invandrade till det nya landet, som judarna som återvände till Israel, som balterna som befriade sig från Sovjetunionen, så kommer syrierna att berätta sin historia.
De som kommer är överlevarna, de starkaste, segaste och mest förtvivlade.
De är den nya tidens hjältar. Vi är de stumma, likgiltiga statisterna, staffaget, kulisserna för det panorama som rullar över världen.
Det är ingen ursäkt. Ingen förklaring. Vi kunde välja en annan roll.
På något sätt är det ändå en tröst. Bland de hundratusende som flyr finns framtiden, och det finns inget vi kan göra åt det, annat än att visa en liten gnutta anständighet.
Jag har tänkt på liknande sätt. Det som händer nu är en folkvandring vi inte sett maken till under vår levnadstid i Europa. Och de har ett helvete, de som flyr. Hemska bilder cirkulerar på nätet. Jag ringde en vän som jobbar som servitör på en grekisk turist-ö. Det han berättade var makalöst… Hotellpersonalen är beordrade att "städa undan på stranden" tidiga morgnar innan turisterna vaknar. Vad de städar bort? Handväskor… kläder..lik! Detta är oerhört Nina! Det är otroligt att det inte tycks gå att få till någon konsensus i dessa frågor, det är ju nu hjälpen behövs! Det är nu de svälter och drunknar! Det är så inhumant att man blir iskall! Och arg blir man också, när man hör hur lokala rasister resonerar. Humanism är tydligen inget man kan lära vuxna människor. Antingen får man det med sig i tidig ålder hemifrån, eller förstår man det aldrig. / MM
SvaraRadera