Hem till Klinten

Jag cyklar hem från Indigo. Det regnar, och jag känner hur det pyser vatten ur cykelsadeln. Utanför Kotipizza står två herrar och svajar, den ena prekärt lutad mot ett gammal skrälle till hoj.
Motvind och regn och mörker.
När jag trampar förbi bibban känner jag mig plötsligt och lite oförklarligt lycklig.
Hösten är egentligen inte min tid. Jag skvalpar just nu omkring i ett mellanrum i mitt arbetsliv, och vaknar ibland tidigt på morgonen och undrar vad jag gett mig in på.
Samtidigt är jag fri.

Jag kan sova till nio, även om jag får dåligt samvete om jag gör det. Gamle Luther knackar alltid på axeln och mumlar något om att göra nytta.
Ingen kräver ord av mig, och då väller det fram saker. Tydligen har jag vant mig så vid att skriva varje dag att det inte går att sluta.

Uppför Skarpansvägen tänker jag än en gång på hur fina husen där är, de snedställda på högra sidan. Bland mina favoriter i staden faktiskt. Nästan hemma i gränden, på Klintvägen, rundar jag två tjejer som är så inne i ett samtal med varann att de inte hör när jag hostar till för att få dem att väja.

Igen, samma ilning. Jag är delaktig, men inte fast.
Vad kan det tänkas bli?

Kommentarer

  1. Ett nytt och spännande liv förmodligen! Du har inte funderat på att skaffa dig el-cykel?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden