Ingen skam, det finns jobb att göra.

I min värld, ingen skam.

I min värld har civilsamhället klivit fram som aldrig förr.
I min värld har vilja till solidaritet, till omtanke, till simpelt arbete och givmildhet varit så överväldigande att man knappt kan greppa det.

I min värld, facebook-grupper, maillistor, telefonberedskap, lokalbutiker som är beredda att ställa upp med mat om det behövs, föreningar som packat sängkläder ifall nån ringer, privatpersoner som brer smörgåsar.

I min värld, människor som önskar att de kunde visa, handfast och tydligt, att de förstår. Att de vill hjälpa. Att de helst av allt tar ett barn i famnen och sjunger Prästens lilla kråka tills barnet som pratar ett annat språk kiknar av skratt på "...och sen slank hon ner i diket."

I en annan värld struthattar, så löjliga att man vill rikta sitt högst symboliska lasersvärd mot dem och laga en liten tonsur.
I en annan värld, människor som kastar raketer på spädbarn.

Jag läser att utrikesminister Alexander Stubb  utsträcker sin sympati till dem, att han vill förstå. Jag läser om det så väldigt goda samarbetet i regeringen.

Och jag tänker: Nog nu.
Den enda skammen är att det finns en regering som tillåter fascistsitskt och rasistiskt våld mot medmänniskor i yttersta nöd. Att det sitter ett parti i regeringen som byggt under denna låga, detta avskyvärda hat.

Jag kan inte ägna mer energi åt det.
Det finns så mycket viktigt och gott att göra.