Mamma till mamma
När min äldsta son föddes var allt nytt. Jag såg fram emot förlossningen som en tillställning och det lilla barnet som en docka.
Ingen, ingen kan veta förrän man varit med om det, hur ett barn förändrar allt.
I den stund han föddes var smärtan ett skruvstäd, så intensiv att jag glömde bort hur man andas.När han lyftes upp på min mage var han så varm och blöt. Han pep som en kattunge.
I den ryckiga rörelsen när hans arm viftade, med knuten näve, var jag förlorad.
All kärlek och fröjd i världen, all njutning, all glädje strömmade in, tillsammans med ångesten, otillräckligheten och rädslan som det innebär att vara förälder.
Att bli mamma är att bli hjälplös i sin kärlek, och så stark att man orkar. Jag hade inget val, för den människan som kommit ut ur har en absolut rätt till mig.
De följande tre, samma sak. Vad jag tyckte och tänkte före de föddes var en sak. Hur det var när de kom en annan. Den oerhörda njutningen att hålla min pojkes kullriga mjuka fötter i handen när han inte kunde sova.
Min dotter sovande mot min kropp, trygg för att jag var där.
Tacksamheten. Fröjden. Arbetet.
Allt jag inte orkade.
Barnen som flutit iland vid Medelhavet. Deras mammor. Deras förlossningar. Liven de burit i sina kroppar, förslösade.
De tog inte sina barn i en överfull knappt sjöduglig båt för att få ett bättre liv. De flydde från döden, och mötte den.
En dag i somras hade jag alla mina barn samlade på stugan. De låg huller om buller på madrasser i solen och läste Kalle Anka. Samma trasiga tidningar som de alla kan utantill. Samma solslöa ordvitser.
De små som ligger döda är också värda det. Vi måste öppna våra gränser.
Ingen, ingen kan veta förrän man varit med om det, hur ett barn förändrar allt.
I den stund han föddes var smärtan ett skruvstäd, så intensiv att jag glömde bort hur man andas.När han lyftes upp på min mage var han så varm och blöt. Han pep som en kattunge.
I den ryckiga rörelsen när hans arm viftade, med knuten näve, var jag förlorad.
All kärlek och fröjd i världen, all njutning, all glädje strömmade in, tillsammans med ångesten, otillräckligheten och rädslan som det innebär att vara förälder.
Att bli mamma är att bli hjälplös i sin kärlek, och så stark att man orkar. Jag hade inget val, för den människan som kommit ut ur har en absolut rätt till mig.
De följande tre, samma sak. Vad jag tyckte och tänkte före de föddes var en sak. Hur det var när de kom en annan. Den oerhörda njutningen att hålla min pojkes kullriga mjuka fötter i handen när han inte kunde sova.
Min dotter sovande mot min kropp, trygg för att jag var där.
Tacksamheten. Fröjden. Arbetet.
Allt jag inte orkade.
Barnen som flutit iland vid Medelhavet. Deras mammor. Deras förlossningar. Liven de burit i sina kroppar, förslösade.
De tog inte sina barn i en överfull knappt sjöduglig båt för att få ett bättre liv. De flydde från döden, och mötte den.
En dag i somras hade jag alla mina barn samlade på stugan. De låg huller om buller på madrasser i solen och läste Kalle Anka. Samma trasiga tidningar som de alla kan utantill. Samma solslöa ordvitser.
De små som ligger döda är också värda det. Vi måste öppna våra gränser.
Tycker du Nina att vi ska se till att hemlösa på Åland bör få ordnat boende och tas om hand förrän eller efter vi tar mot flyktingar...flyktingarna är välkomna...fast 30 per månad...eller mer... men jag tycker att tiggare + hemlösa borde få en anständig tillvaro först...vad tycker du...???
SvaraRaderaEfter som du bloggar så borde du nu nån gång ge ett svar på frågor du får eller är frågorna för svåra för dig? Vi måst tolka de om inga svar fås...har du någe svar kunde du få min röst...uteblivna svar ger noll röster...
SvaraRaderaHej Anonym. Jag brukar helst bara debattera med människor jag vet vem de är. Inte för att jag är rädd debatten, utan för att det känns ärligare. Vad gäller tiggare/hemlösa kontra flyktingar tycker jag att vårt rika samhälle har råd och ska hjälpa bägge grupperna.
SvaraRaderaDe hemlösa får snart sitt boende, läs tidningen Anonym!
SvaraRaderaNormalt sett brukar man kunna avskärma sig från media och inte dras med så på djupet… men idag har detta varit omöjligt! Bilden av pojken på den turkiska stranden var omåttligt grym. Den sa precis allt om den djupaste desperation, om förhärdade människosmugglare och tandlösa regeringschefer. Ändring måste till nu! Det blir att man funderar för egen del om man kunde göra något för dessa så utsatta människor. Man vill liksom hjälpa till, nu… inte bara passivt betala in en pliktskyldig summa, utan mer konkret! Men det är svårt att veta hur. Hela asylförfarandet och att allt ska skötas från Helsingfors känns omåttligt tungrott. Kanske borde Åland få vissa utrikespolitiska privilegier, vi tycks ju mentalt stå långt ifrån Soini och hans anhängare här på ön och borde kunna bestämma mer själva om exempelvis invandringen och lagstiftningen kring detta. Och ett 20-tal personer hit i dagsläget… när flera 100.000 står på kö… som lider och svälter och skriker efter trygghet och ett värdigt liv! Och vi ska sitta här och betrakta tragedin utan att knappt lyfta ett finger? Nä, det är inte rimligt! Öka genast antalet till 150 eller kanske mer än så. Och inhys folk överallt där det finns minsta plats! Och gaffla inte så mycket om alla problem som kan tänkas uppstå, sådant får vi hantera när/om de uppstår. Men nu är det akut hjälp som gäller, och då sitter man fan inte på gräddhyllan och ser på!
Kriget i Syrien har pågått i fyra år men först nu har ni vaknat. Konflikterna i Afrika pågår oavbrutet, med miljoner fattiga, hemlösa, undernärda. Till stor del barn som också värvas som soldater. Är de mindre värda? Av världens 60 miljoner (?) flyktingar vill alla ha ett bättre liv. Ska bara de som kan eller har råd få komma hit? Behovet av akut hjälp är kontinuerligt. En punktinsats för att döva det egna samvetet innan shoppingrundan/utlandssemestern/renoveringen av huset kommer inte ändra på det. Så, om folk nu menar det dom säger är det bara att öppna den egna dörren och plånboken, idag och imorgon och alla dagar efter det.
SvaraRaderaDet självgoda tjattrandet på Internet och symboliska gåvor/insatser samtidigt som den egna konsumtionen och skatteplaneringen pågår som vanligt blir allt mer pervers. Att det görs i det skändade barnets namn (hur f_n är folk funtade egentligen, som vältrar sig i denna bild??!!) gör det bara än värre.