Vad skulle jag ta med mig?

Jag funderar över detaljerna, om jag vore mamman i en familj på flykt.
Om jag lämnade mitt hem, vad skulle jag ta med mig?

(Självklart skulle jag sticka om mitt hus blev sönderbombat, om det inte gick att leva längre, om mina barn var i fara).

Vad skulle jag packa, i vilka väskor, om jag visste att jag inte kan återvända? Fotografier av lyckligare dagar. Allt av värde som skulle gå att sälja. Kläder. Pengar. Dator. Telefon.

Vad skulle jag lämna. Avtrycket av min kropp i sängen. Doften i mitt hus. Alla saker som jag har men sällan använder. Tavlan i köket med de simmande fåglarna.
Katterna.

Vad skulle jag sakna?
Min plats. Min identitet. Min värld. Jag skulle aldrig sluta längta efter min verklighet, mina grannar på min gränd i min stad. Vänskapsbanden och fienderna, det självklara i att stiga upp på morgonen och veta vart man är på väg. Att folk vet vem man är och vad man har varit.

Det hemskaste, tänker jag, är att den dag man beger sig ut på flykt är man ingen. Man är en droppe i en ström som andra definierar som ett problem, en katastrof, en lavin av offer som ska omhändertas.

Ingen skulle bry sig om att min kikärtscurry är fantastisk, att jag hellre dricker vitt än rött vin, att jag haft ett jobb, en försörjning, ett liv.

Jag skulle bli en desperat människa som skulle skrapa med naglarna längs sidan på en båt för att hållas flytande. Jag skulle gå, i dagar och nätter. Jag skulle rusa över stängda gränser med skräcken dånande i kroppen, armbåga mig fram på järnvägsstationer, slita åt mig matpaket, böna, be, ljuga och stjäla för att komma till en trygg plats.

När jag skriver detta sitter jag vid mitt köksbord. Framför mig ser jag kylskåpet, med en kylskåpsmagnet av Nefertiti, skulpturen jag såg när familjen gjorde en resa till Berlin. Där finns ett schema för en nia i Övernäs skola, en studentbild av en flicka jag sett växa upp.
Jag ser färgen på mina köksskåp.
Tänk att mista det, och aldrig mer få se det och aldrig mer se någon som vet vad jag mist.

Kommentarer

  1. Carneholmbaggis23 september 2015 kl. 00:11

    Tack Nina för din tolkning av en flyktings liv och tillvaro.

    SvaraRadera
  2. Anonym23 september 2015 kl. 20:14

    Svammel kan man sammanfatta detta med!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

 Hur ska man förklara ett stort och svårt beslut där man själv är kluven och osäker, och där mediabruset lyft den ena negativa aspekten efter den andra, inte alltid korrekt eller relevant? Hur ska man, utan att gå i försvar, förklara att det är ett beslut som sist och slutligen handlar om tillit och strukturer. Jag försöker. Strukturen först. När processen för att upphandla ett nytt vårdinformationssystem inleddes för drygt tio år sen var det genom att man identifierade problemet. En revision pekade ut ett redan då akut behov. Under många år har sedan lagting och regeringar i flera budgetbeslut anslagit pengar för ÅHS att jobba vidare, med beställningen; köp ett nytt VIS-system. En fullmakt, alltså ett löfte om pengar har givits för det som vid tillfället antogs vara kostnaden. Hade inte kostnaden blivit mycket högre hade resultatet, dvs vilket system man väljer, inte varit en politisk fråga, och det med rätta. Vi som sitter i lagtinget är inte experter på varken vård eller digitala sy
Läs mer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Jag har en kompis, vi kan kalla henne E. Hon är 22 år gammal. Jag träffade henne faktiskt första gången när hon var bara några timmar gammal. Liten och gullig var hon då, och det är hon nu också.  Idag är hon dessutom stark, välutbildad och självständig. Hon bor i egen lägenhet och sköter sitt eget liv. Hon vill jobba och klara sig själv, som alla andra människor.   E. är utbildad vid Ålands yrkesgymnasium inom kök och catering. Hon gillar mest att baka, men jobbar som en iller med alla uppgifter hon får. Det visar hennes referenser och omdömen från tidigare arbetsgivare och praktikplatser.  Det finns ett problem. I dessa tider av brist på arbetskraft har det varit oerhört svårt för E. att hitta ett jobb. Orsaken är att E. föddes med en kromosomvariation, och att arbetsgivare av olika orsaker, kanske fördomar, inte tror att hon klarar jobbet.  Hon är kapabel och snäll. Hon jobbar hårt. Den arbetsgivare som anställer henne kan få en del av lönen finansierad via Ams under en prövotid. Än
Läs mer

Prata med kärlek i orden

  För socialdemokraterna är ändrad lagstiftning på grund av den finländska translagen en mycket enkel och okomplicerad fråga. Vi har en ny translag i Finland som kräver vissa följdändringar för att det inte ska råda osäkerhet kring vem som har rätt till olika former av stöd vid graviditet, och inte ställa barn i en sämre ställning på grund av den osäkerheten. Det är finländsk behörighet, det är en positiv utveckling och detta är bara små korrigeringar i vår lagstiftning. Den större diskussionen, om transpersoners rättigheter, om vår inställning till den gruppen människor och hur vi ser på andra svåra frågor kring detta är något vi tycker behöver föras kärleksfullt och respektfullt och återhållsamt. Det är frågor som rör ytterst sårbara människor, ofta unga personer som söker sin identitet och som behöver lyssnande vuxna, inte förakt och hånflabb. Translagen reformerades i Finland efter lång diskussion, och ger nu vuxna människor möjligheten att fastställa sitt juridiska kön utan
Läs mer