Artens överlevnad
Naturbruksskolan ska bli behandlingshem. Ny verksamhet, nya pengar, nytt liv i tom byggnad. Vad händer?
En hel by reser sig i protest, för att man inte vill ha missbrukare nära sig.
Precis som människor tidigare protesterat mot att vara nära människor med funktionsvariationer, flyktingar, romer och bögar. Listan kan göras oändlig. Den gemensamma punkten är rädsla, oro och en förlamande okunskap.
Det är så vi människor fungerar, och kanske så arten överlevt, genom ett fientligt avståndstagande tills man vet att det är tryggt, att man kan blåsa faran över.
Det enda som hjälper är kunskap. Kunskap och dialog.
Ibland finns det inte tid.
Med Naturbruksskolan, förvisso. Där krävs tid och samtal, sen kommer de goda människorna att ta sitt förnuft till fånga.
Med flyktingkatastrofen, ingen tid.
När nöden i världen är så stor och så omfattande som nu, måste vi bestämma oss. Ska vi vara Ungern, och bygga taggtrådsgränser och börja spruta på barn med vattenkanoner. Flyktingströmmen kommer inte att avta. Tror vi att vi kan avvärja den från just vårt land? Är det moraliskt försvarbart?
Det här är ett helvete. Det är svårt och jobbigt, men är vi små ynkliga människor som gömmer oss bakom gränser, skyddar våra privilegier och ignorerar andras lidande? Eller biter vi ihop och gör jobbet?
En hel by reser sig i protest, för att man inte vill ha missbrukare nära sig.
Precis som människor tidigare protesterat mot att vara nära människor med funktionsvariationer, flyktingar, romer och bögar. Listan kan göras oändlig. Den gemensamma punkten är rädsla, oro och en förlamande okunskap.
Det är så vi människor fungerar, och kanske så arten överlevt, genom ett fientligt avståndstagande tills man vet att det är tryggt, att man kan blåsa faran över.
Det enda som hjälper är kunskap. Kunskap och dialog.
Ibland finns det inte tid.
Med Naturbruksskolan, förvisso. Där krävs tid och samtal, sen kommer de goda människorna att ta sitt förnuft till fånga.
Med flyktingkatastrofen, ingen tid.
När nöden i världen är så stor och så omfattande som nu, måste vi bestämma oss. Ska vi vara Ungern, och bygga taggtrådsgränser och börja spruta på barn med vattenkanoner. Flyktingströmmen kommer inte att avta. Tror vi att vi kan avvärja den från just vårt land? Är det moraliskt försvarbart?
Det här är ett helvete. Det är svårt och jobbigt, men är vi små ynkliga människor som gömmer oss bakom gränser, skyddar våra privilegier och ignorerar andras lidande? Eller biter vi ihop och gör jobbet?
Jag tycker om att läsa dina texter. Men jag delar inte din världsbild. Är du i princip beredd att göra som i vårt grannland att låna av kommande generationer för att försöka reda upp något som inte går att reda upp oberoende hur hårt man biter ihop?
SvaraRadera