En val-vampyrs bekännelser

Det är lite pinsamt, det får man erkänna i detta skede av valkampanjen. Det som annars är naturligt, som att le mot människor man möter med blicken, känns som ett varggrin man lägger upp för att få röster.
Man möter människors skrämda blickar när man står som en vampyr utanför en butik och suktar efter väljarblod.
Man dumpar ytterligare en valbroschyr på någons helt oskyldiga trasmatta i hallen, redan till hälften täckt av blått, grönt, gult. (Förvånansvärt många har trasmattor i hallen.)

Och man upprepar, gång på gång, hur man vill agera och rösta och driva frågor som man i ärlighetens namn inte ens vet om blir aktuella under kommande mandatperiod.

Vad har jag, i all ödmjukhet att erbjuda? En ideologisk bas, för rättvisa, reformer och trygghet. En hyfsad utbildning. Ett arbetsliv som journalist. En passion för politik.
Noll erfarenhet av utskottsarbete. Noll budgetmanglingar. Noll politiska kompromisser. Noll parlamentarisk erfarenhet.

Missförstå mig inte, bästa läsare. Jag tror att jag blir en bra politiker. Jag hyser en växande respekt för människor som genomlevt valrörelse efter valrörelse med ryggen rak. Jag gillar att möta er alla.
Men nu börjar det ta emot att framhålla sin egen excellens.

Ni kan väl rösta på mig, bara.