Elin och Genesa

På lördag eftermiddag satt jag i lagtingets tämligen omysiga auditorium och såg en skakig, tekniskt  inte så perfekt men fantastisk film av Elin Bååth och Genesa Ion.

Elin är karikatyren av svensk pk-maffia, feminist, volontär och allmän världsförbättrare.
Genesa är tiggare från Rumänien, och hör till en av de mest utsatta minoriteterna i landet, rudari. Rudari är tidigare romska slavar, som under historiens gång förlorat sitt eget språk, och som varken får utbildning, respekt eller någon som helst möjlighet till ett bättre liv.

Den Genesa man fick se i filmen var inget offer. Hon är vacker, stark, och hon försörjer en stor familj, bygger hus i hembyn och drömmer om ett liv där hon kan hjälpa andra. Pengarna tjänar hon genom att tigga utanför stormarknaderna i Visby.

Det mest rörande i berättelsen är att varken Genesa eller Elin skyggar för det svåra. Elin pratar om sin tveksamhet när Genesa och hennes Dumitru vill skaffa sig en tv för en del av de hoptiggda pengarna. Genesa konstatera, med viss sorg att Elin har ett vackert hem. Hon har allt.

Samtidigt växer vänskapen fram, och genom den, förståelsen för att den som är fattig inte är, och inte kan vara, ett objekt.

Vi, som är så priviligerierade, vill gärna att de fattiga vi väljer att hjälpa, ska vara snälla, tacksamma och lida mycket. De ska vara värdiga vår lilla slant, och nåde den som visar sig ha en egen vilja, eller ambitioner som går på tvärs mot det som anses passande anspråkslöst.

Detta är nog det svåraste. Att acceptera att alla, oberoende av ursprung, har rätt att vara lika själviska.
Genesa och Elin, respekt. Ni gjorde det komplicerade ännu svårare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden