Tomt på åsiktskontot

Ärligt talat. Jag har inte orkat.

Nyheterna i världen, och reaktionerna på dem har fått mig att vända bort blicken i avsky, inte bara för dåden, utan för tolkningarna av dem. Hur man gjort ännu fler oskyldiga människors död till en ursäkt för mera lidande.

I all enkelhet övergår det mitt förstånd hur mer av samma som försatt oss i denna situation, mera gränser, mera våld, mera isolation och större profit för militärindustrin skulle vara räddningen.

Jag försöker tänka på annat.
Att grannens bedårande Hilding kan säga mitt namn, och att han pekar under sina fötter på halksockans mönster, och säger "A bi, bi, bil".

Att min fantastiska dotter säger att jag är världens bästa mamma.

Att katten kommer och lägger sig på min mage och spinner dovt och buffar med nosen mot min hand.

Att jag lever. Att jag har min familj. Att lamporna lyser och vattnet rinner. Att det finns en kardemummaskorpa till kvällsteet.

Att jag nu är en del av det demokratiska system som med alla sina brister är den bästa struktur vi har att sätta emot ondskan.

Kommentarer

  1. Vi är många som följer dig här. Ingen kräver några djuplodande analyser, vi fattar att du har mycket nu. Men vi ber dig ändå om några få dagliga rader, vi behöver det…för att må bra. Kram!

    SvaraRadera
  2. Nina.
    Ta det lite lugnt ett tag och fokusera på nåt kul, t ex utveckling/fördjupning av politiken.
    Du skulle också kunna fundera lite på bra svarsformuleringar till de frågor du fått här på bloggen.
    Om gränsprinciperna tar ner ditt humör alldeles för mycket så kan du alltid skingra tankarna genom att plocka bort staket/häck runt din egen tomt (bor du i lägenhet kan du haka av ytterdörren) På så vis behöver du åtminstone inte påminnas om gränser i allmänhet och nationalstaternas fullt naturliga gränser i synnerhet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden