Vi var med när IFK var dom bästa
Jag var där.
Det kom några tårar, fast jag sa åt sonen som var med att det var bara regndroppar.
Det var min första fotbollsmatch på flera år. Det var kallt som tusan, det regnade. Där jag stod såg man bara halva planen, och det första målet missade jag helt.
Men förbanna, jag var där, och jag var lycklig.
IFK Mariehamn gav mig en klump i halsen, en stolthet och en känsla av stark samhörighet som jag alls inte förtjänat eller gjort något för. Jag kan bara tacka och ta emot.
Jag har läst några artiklar av bemärkta fotbollsskribenter, som alla faller in i samma berättelse. Den lilla uppstickaren som vinner, mot alla odds. Den lilla hålan med det stora hjärtat. Samhörigheten. Kämpa-andan.
Det vackraste, för mig:
1. Gubbarna som ägnade en hel dag åt att bygga upp den där rangliga läktaren så att alla skulle få plats.
2. Ordningsvakten, en kvinna, som höll supportrarna i schack bakom staketet medan spelarna fick sin medalj. Hur hon kramade om killen med den gröna halsduken, han som grät av lycka, och sa "Snart får du gå till dem."
3. Den lilla killen bakom mig som sjöng med i hejaramsorna, hela tiden ett halvt ord efter.
4. Den oerhört glamourösa samling människor som promenerade hem i duggregnet efter matchen. Ylletröjor, mössor, fodrade utebyxor. Några fortsatte festen, välförtjänt och väl unnat. Resten av oss gick hem och lagade middag, fixade klart inför måndagens arbete, kollade på tv, hela tiden med den där varma glöden i magen.
Vi var där. Vi var med.
Vi är små och obetydliga, vi lever små liv, vi är bändiga och besvärliga och grälar med varann hela tiden, när vi inte grälar med finnarna. Men vi var med om något stort. Tillsammans.
Det kom några tårar, fast jag sa åt sonen som var med att det var bara regndroppar.
Det var min första fotbollsmatch på flera år. Det var kallt som tusan, det regnade. Där jag stod såg man bara halva planen, och det första målet missade jag helt.
Men förbanna, jag var där, och jag var lycklig.
IFK Mariehamn gav mig en klump i halsen, en stolthet och en känsla av stark samhörighet som jag alls inte förtjänat eller gjort något för. Jag kan bara tacka och ta emot.
Jag har läst några artiklar av bemärkta fotbollsskribenter, som alla faller in i samma berättelse. Den lilla uppstickaren som vinner, mot alla odds. Den lilla hålan med det stora hjärtat. Samhörigheten. Kämpa-andan.
Det vackraste, för mig:
1. Gubbarna som ägnade en hel dag åt att bygga upp den där rangliga läktaren så att alla skulle få plats.
2. Ordningsvakten, en kvinna, som höll supportrarna i schack bakom staketet medan spelarna fick sin medalj. Hur hon kramade om killen med den gröna halsduken, han som grät av lycka, och sa "Snart får du gå till dem."
3. Den lilla killen bakom mig som sjöng med i hejaramsorna, hela tiden ett halvt ord efter.
4. Den oerhört glamourösa samling människor som promenerade hem i duggregnet efter matchen. Ylletröjor, mössor, fodrade utebyxor. Några fortsatte festen, välförtjänt och väl unnat. Resten av oss gick hem och lagade middag, fixade klart inför måndagens arbete, kollade på tv, hela tiden med den där varma glöden i magen.
Vi var där. Vi var med.
Vi är små och obetydliga, vi lever små liv, vi är bändiga och besvärliga och grälar med varann hela tiden, när vi inte grälar med finnarna. Men vi var med om något stort. Tillsammans.
Kommentarer
Skicka en kommentar