Ensamhet, skolskjutningar, trygghet

Jag läste en recension och en intervju om en bok som jag antagligen aldrig kommer att läsa. Men temat var intressant.
Författaren heter Tommie Sewon, och han skriver, enligt artikeln, om den brutala ensamheten efter en skilsmässa, och om alla ensamma människor han får syn på omkring sig när familjens skyddande täcke försvinner.

Människan är ett flockdjur. Vi har ett sånt desperat behov av varann, av att höra till andra att jag faktiskt tror att man blir sjuk av ensamhet.
Då inte den självvalda sorten, den som är ett lugn, en frid och en fristad som man kan lämna när man vill, utan den ensamheten som är ett hål, en avgrund där ens person tar slut för att den inte speglas i någon annan.
Den ensamheten som uppstår när man vet, med säkerhet, att man inte är nödvändig för någon annan varelse.

Ibland ser jag en gammal kvinna som är ute och går i mitt kvarter. Hon går långsamt, inte för att hon inte orkar snabbare, utan för att hon inte vill hem till tomheten. Nån gång byter vi några ord, artigt, men också undflyende. Jag känner att hon inte vill att jag inkräktar med nån falsk sympati, att jag inte får tycka synd om henne eftersom att jag inte bryr mig tillräckligt.

Jag läser en artikel om Donald Trumps lösning på skolskjutningarna. Att beväpna lärare. Det är förstås befängt och galet och framför allt en åtgärd som skulle öka våldet i skolorna, inte minska det.
Men, jag börjar tänka på mina vänner som är lärare. Vilka av dem skulle ta ett skjutvapen i sin hand, sikta det mot en annan människa och trycka av?
Vilka av dem skulle vilja veta att det i en låda i klassen finns ett laddat vapen. Är det min vän trebarnspappan och skolledaren? Är det min vän klassläraren i lågstadiet? Är det min vän studiehandledaren?

Visst är mycket annorlunda i USA, men jag kan inte tänka mig att de som valt att bli lärare där, för att undervisa elever i matematik och historia och språk och geografi, att de skulle tycka att en del av deras arbete är att skjuta folk som kommer till skolan med automatvapen.

På alla toaletter i Självstyrelsegården finns följande budskap: "OBS! Ingen får avvika utan att ha meddelat sina arbetskamrater om detta."
Det gäller förstås vid katastrof eller brand som kräver utrymning, men jag känner nånting varmt varje gång jag läser det. Det är vad vi människor handlar om.
Att ingen får avvika, ingen får försvinna, ingen ska tappas bort. Att vi betraktar andra människor som en styrka och en trygghet, inte ett potentiellt hot som man ska beväpna sig emot.

Vapen och våld får väven att brista. Varje gång. Vem som än bär dem.

Populära inlägg i den här bloggen

Låt inte rasisterna sätta agendan

Sinnesfrid med förhinder

När demokratin kör ner i kärret