Åsiktskorridoren full av mötande trafik

Godmorgon, hjärna. Dags att börja flexa lite och vakna.

Under semestern som inte blev som andra men fin ändå, har jag med blicken glidit över allt politiskt som annars hade krävt en reaktion. Det finns ju andra saker att pärkla om. Att alla andra vadar i blåbär till exempel, medan mina säkra platser hänger med små torra knallar. Eller att båtskrället står på land för att snurran inte funkar.

Nåja. Terrassen blev målad, och i ett utdraget anfall av effektivitet även annat. Böcker blev lästa. Havet tog emot mig.

Som en mjukstart på sensommaren vill jag härja lite om åsiktskorridoren. Jag har läst både här och där att den är smal och svår för dem som fritt vill uttrycka sig om att feminismen gått för långt, att hbtq-tramset gått för långt, att Black lives matter gått för långt, att svenskarna inte ska komma hit och spruta corona på anständigt folk, att Trump är en rediger karl som säger som det är och annat fullständigt trams.

Ja, trams. Offentlig debatt handlar ju inte om att någon part ska få prata ostört och alla andra ska vara tysta. Det handlar om att olika parter på olika platser säger vad de tycker och så säger andra emot. Ibland kan det bli lite ampert. Ibland går det över styr och ibland blir det kränkande och fult, men det kallas åsikts- och yttrandefrihet.

Framför allt är det så att allt inte är sant även om någon tycker det. Det finns fakta. Det finns statistik. Det finns komplicerade orsakssamband som kräver att man fördjupar sin förståelse och släpper sina fördomar. Det är ingalunda lätt, och inte en sjukdom som är okänd på vänsterkanten heller.

Jag har läst att det är löjligt att man på Åland eller på annat håll i världen demonstrerar för Black lives matter. Vad har vi med huliganer och våldsamheter i USA att göra liksom. Dom bränner upp bilar bara och vill skydda kriminella.

Det är inte sant. Man kan tycka att strukturell rasism inte existerar eller att man inte ska protestera mot den. Det är en åsikt. Är man intresserad av fakta finns det hur mycket forskning som helst kring hur resurser och möjligheter för icke-vita personer världen över fördelas, och det är ingen vacker bild.

I den mycket stillsamma demonstrationen i Stadshusbacken var vi många vita medelålders tanter och gubbar som bara ville få sagt att världen behöver bli mer rättvis, att vi behöver se problemen, och att tiga är att samtycka.

Det som inger hopp, det är förändring. Min son ser mycket på basket. Igår såg jag lite av en match mellan Toronto Raptors och Miami nånting nånting. I bakgrunden och på skjortorna: Black lives matter. I pausen ett budskap om behovet att göra mera.

Basket i USA är en miljard-affär. Det är så amerikanskt som det kan bli. Basket-ligan, liksom en rad stora företag och organisationer, församlingar har lyft budskapet. Det är inga extremister. Inga bilbrännande huliganer.

Och nog är det väl konstigt hur olika man läser ett budskap.

Endel läser som jag: Black lives matter - också. Vi måste göra upp med rasismen.

Andra hör: Black lives matter - bara. Dom vill ta ifrån oss det som är vårt.

Åsiktskorridoren är precis hur bred som helst, men man kan inte förvänta sig att få åka ensam där, eller att den mötande trafiken inte symboliskt höjer sitt långfinger om man säger något korkat, tramsigt, rasistiskt eller okunnigt.