Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder?

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.