Fortfarande, nej till Nato

 Vi vet alla hur det blir. Finland och Sverige går med i Nato i en aldrig tidigare skådad hast. Jag är säker på att det sker med de bästa avsikter och med Finlands och Sveriges trygghet i fokus.

Men jag håller inte med.

Jag tycker det gått för snabbt. Jag tycker att man agerar utgående från en rädsla för ett militärt hot vi inte vet om finns. Jag tycker inte vi utrett de andra möjligheterna att tillsammans med Sverige förstärka ett alliansfritt försvar. Jag tycker att vi lovar bort vår framtid i ett äktenskap med en partner vi vet alldeles för lite om. Eller kanske för mycket.

Se bara på turkiske presidenten Erdogans reaktion. Hur han genast ser en möjlighet att klämma åt kurderna i Norden, ett folk som i Turkiet utsätts för det grövsta förtryck. Se hur han kräver att Finland och Sverige ska häva handelsrestriktioner och inordna sig i alliansen med ett land där mänskliga rättigheter har mycket litet värde. Och se på våra andra nya sängkamrater - till exempel Polen och  Ungern under Orban, en rasistregim som stängt sina gränser för alla dem som inte är vita och kristna. Och se på USA, som nu blir vår starkaste och största allierade. 

Visst, det finns goda saker där. Det finns också en hänsynslös, cynisk utrikes- och stormaktspolitik, det finns risken att Donald Trump eller någon av hans lika farliga efterträdare återkommer till makten. Det finns risken att man placerar Nato-trupper och kärnvapen på finländsk mark. Det finns en klar risk för påtryckningar att skicka finländska soldater i krig för ändamål vi inte vill kriga för. Att tro att vi bara får välja själva är naivt.

Det finns det faktum att vi nu delar vår del av världen i två sfärer, mot varann. Där vi, Sverige och Finland,  tidigare utgjort möjligheten att prata åt två håll är vi nu en part i en militärallians med en gräns mot ett instabilt och aggressivt Ryssland, med säkerhetsgarantier som faktiskt aldrig prövats.

Det enda som på lång sikt skyddar oss mot ett anfall från Ryssland är ett demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som är en rättsstat, ett Ryssland med yttrande- och pressfrihet. Är Nato rätt väg att gå för att uppnå detta?

Och hur ska vi bete oss när freden ska byggas. Hur ska Finland kunna inta en medlande, lugnande roll? Hur ska vi nånsin med trovärdighet kunna stå för demokrati och mänskliga rättigheter när våra vänner, våra allierade, de vi vid behov ska hjälpa är Recep Tayyip Erdogan och Victor Orban?

Jag hoppas, hoppas att jag har fel, men Nato är inte min väg till fred.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?