Saknad, tacksamhet, förväntan

 Snart har det gått ett år sen farmor och svärmor Runa gick bort. Det var så jag kände henne, i nästan 40 år. Efter att farfar Sune dog krympte hennes värld. Den blev liten och grå och ganska glädjelös av sorgen.

Hennes liv och hennes generation var strävsam och sparsam, och i den andan gnetade hon på, försökte vänja sig vid att köra bil när ingen Sune gjorde det, handlade mera mat än hon behövde, höll ordning på pappren och plockade kottar på stugtomten som hon alltid gjort.

 Det var bara inte roligt.

I mitt minne och i min saknad var hon alltid den som lät mig behöva hjälp, och som lät mig få den utan krav på återbetalning. Inte bara saften av de vilda vinbären, smultronen i urdiskad smörask eller den svällande påsen med kantareller.

Också alla gånger barnen övernattade hos farmor och farfar, och alla alltid hade varit snälla och sovit precis hela natten när man hämtade dem. Alla dagar efter skolan när det serverades mellanmål och spelades spel och det bara var roligt. Julborden som den urlakade småbarnsmamman kom till utan att behöva lyfta ett finger.

Alla gånger hon tyckte att något var helt galet eller åtminstone obegripligt i våra liv och beslut och den enda kommentaren var: "Vad intressant!"

Då visste man att det kanske inte var helt fiffigt, men det kom inget mer. Ingen kritik, inga spydigheter. Inga stora åthävor heller.

Hennes egna föräldrar dog när hon var väldigt ung, och sen fick hon fyra pojkar i rask takt. Kanske var det skönt, omsider, att få svärdöttrar.

Det sista året var jag ofta och hälsade på i hennes nya hem. Vi löste korsord eller pusslade eller pratade politik. Hon tyckte alltid att jag var bra. En lördag var vi lite wild and crazy och åkte till återvinningscentralen i Hammarland med lite skrot, och det tyckte hon var ett äventyr.

Att sitta med henne i bilen och småprata var en stilla lycka, en kravlös samhörighet. 

Jag saknar henne mycket, och den jag fick vara med henne. Så bräcklig hon var på slutet så gjorde hon mig starkare.

Nu ska jag själv bli farmor. Det är en bubblande glädje och förväntan. Jag gör mig redo för en kärlek som inte ska ha några krav eller rädslor eller ansvar, bara glädje och tid. Bara min famn som är öppen.

Runa, tänker jag, nickar. Det finns detta att ge, att inte begära retur. Runa lärde mig hur man gör.


Kommentarer

  1. Fint och tänkvärt skrivet. Sorg, glädje, saknad, fina minnen, framtidstro...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?