Vem hotar vem?

 Folk är olika, och det är ok.

Så långt trodde åtminstone jag vi kommit, både vad gäller kön, sexualitet, kläder och könsuttryck.

Ändå läser man än om drag queens som inte får ha högläsning, än om transpersoner som är livsfarliga för än det ena än det andra, feminister som försöker avmaskulinisera män (vad nu det kan betyda), och incel-män som det är synd om för att ingen vill ha sex med dem och då blir dom våldsamma.

Medelålders kvinnor utan partner tycks inte lika ofta skylla på någon annan. De kanske är nöjda med att leva sina liv, vad vet jag.

Min poäng är, varför denna besatthet med vad andra gör? Vem bryr sig? Är det verkligen nån annans sak hur en vuxen människa vill klä sig, vem man vill ligga med eller, för i jessu namn, hur man vill beskriva och definiera sig själv?

De högerkonservativa populisterna och de nykonservativa verkar helt besatta av att begränsa andra människors frihet, och samtidigt beskriva sig själva som nån slag hotad art. Den utsatta gruppen där män är män och kvinnor är kvinnor och det inte finns nån ambivalens. Just dom är hotade.

Hallå! Det är ju majoriteten av alla människor. För oss är manegen krattad.

Kunde vi inte ha råd att vara generösa och snälla och vidsynta, och bara rycka på axlarna och konstatera: Ok, ni finns. Ni har alltid funnits. Lev era liv. Var lyckliga. Var trygga. Säg till om ni behöver hjälp, annars påttrar vi väl på som vanligt och hämtar på dagis och äter ostbågar och kollar på Eurovision.

När man lagstiftar om transpersoners rätt att byta juridiskt kön, om homosexuellas rätt att inte vara en sjukdom, om kvinnlig rösträtt, då är det en utvidgning av det mänskliga, ett erkännande av detta fantastiska att människor är olika, och får vara det. Varje gång har det varit motstånd och rädsla.

Nästan alla barn jag träffat bryr sig inte ett dugg. Säger man till dem: såhär kan man också vara, så rycker dom på axlarna och leker vidare, kanske med en större trygghet att de är ok, hur de än är.

Det är klart att det finns svåra frågor också för feminister att diskutera. Inte är vi alla lika vi heller. Men kunde vi inte göra det med små bokstäver, utan demonisering, med sakargument och respekt?