Sluta. Sluta. Sluta.

 Det är nästan olidligt att läsa eller lyssna på vad som händer i Gaza just nu. Se på tv kan jag inte längre.

Det värsta är kriget mot barnen. Nåt annat sätt att se på det finns inte. I alla krig pågår desinformationskampanjer, från alla håll, men just nu och om just det är uppgifterna plågsamt samstämmiga. I Gaza dör barnen - i bombningar, av brist på vård, av sjukdomar, av svält.

Svält, bästa människor, för att gränsövergångarna är stängda och maten inte kommer fram. Inte för att mat inte finns.

Jag tittar alla dagar (kanske lite för ofta) på bilder av mitt barnbarns små kullriga fötter, hennes runda kinder och hennes nyfikna blick mot människor hon möter. Det river i kroppen att tänka att precis likadana barns liv, som är nån annans barnbarn, nån annans barn och syskon, förspills. Barn vars liv är lika värdefulla, lika heliga, vars kroppar är lika mjuka och vars existens väcker samma förundran och kärlek. Det handlar inte om att välja sidor, utan om barn. 

Jag behöver inte upprepa siffrorna. Alla som bryr sig kan kolla med en betrodd källa. Unicef. Amnesty. FN, Rädda barnen. Bara i Rafah finns 600.000 barn, rakt i vägen för ett kommande markanfall.

Av vuxna människor kan man avkräva ansvar att stoppa konflikter och agera ansvarsfullt. Man kan fördela skuld och dra upp gamla oförrätter.

Det går inte med barnen. De är födda till sitt liv. De har inte valt det, har inte kunnat ta sig undan.

Vad är det för jävla värld, där så många flackar med blicken när man pratar om detta? Är det inte självklart att det är allas vårt ansvar?

På söndag är det morsdag. Ge pengarna till barnen i Gaza och deras mammor. Stoppa detta vansinne. Ingen kommer att förlåta oss annars.