Tårar av glädje och skönhet
När jag cyklade till jobbet denna morgon satt en hel rad kråkor och höll möte högst uppe på Alandica. Den roströda fasaden, morgonljuset, höstfärgerna och vinden från vattnet. De svarta fåglarna. Måndagsångesten (har inte alla människor det?) lättade som en dimma.
Lördagen blev en dag med mycket tårar. Bra tårar. Stolta tårar.
Först följde jag med utvecklingen i Göteborg, och grät över alla vackra fina människor som stod i tusental på Heden, och sjöng, reste sina lasersvärd (i plast!), pussades, pratade och skanderade mot nazismen, mot främlingsfientlighet och mot det oanständiga i att det på gator i Sverige får gå demonstrationer som pekar ut vissa grupper som lägre stående, som skadedjur, som landsförrädare i kraft av sin etnicitet.
Jag snyftade av stolthet över mina barn som var där hela långa dagen. Och sen av glädje över att nazisterna (kan ni fatta att man ens behöver skriva om hur det går för en nazistdemonstration i Sverige år 2017) aldrig ens kom fram till starten, att den svenska polisen faktiskt gjorde sitt jobb, och gjorde det bra.
Nå. Efter denna dag av känslomässigt tumult, som i sanningens namn bara gick ut på att jag låg i soffan och läste och kollade telefonen emellanåt och blev lite rörd, gick jag på konsert.
Åh Karelen, Karelen! Sällan har jag sett en föreställning som berört mig så djupt, och då är jag inte förtjust varken i körmusik eller reciterande teater. Någonting var det, i rösterna, i texterna, i helheten, i denna kvinnoberättelse där män bara utgjorde fonden, som plumsade igenom försvaren som en sten genom tunn is.
Jag hoppas det blir fler föreställningar, gärna en i Helsingfors, så att våra landsmän och -kvinnor kunde se att Åland i sig bär också Finlands historia och Finlands sår.
Förstås handlade allt, hela dagen, om att vi är i denna världen, alla tillsammans. Hur vi än spjärnar blir vi inte av med varann, och då är det enda att försöka vara en anständig människa.
Lördagen blev en dag med mycket tårar. Bra tårar. Stolta tårar.
Först följde jag med utvecklingen i Göteborg, och grät över alla vackra fina människor som stod i tusental på Heden, och sjöng, reste sina lasersvärd (i plast!), pussades, pratade och skanderade mot nazismen, mot främlingsfientlighet och mot det oanständiga i att det på gator i Sverige får gå demonstrationer som pekar ut vissa grupper som lägre stående, som skadedjur, som landsförrädare i kraft av sin etnicitet.
Jag snyftade av stolthet över mina barn som var där hela långa dagen. Och sen av glädje över att nazisterna (kan ni fatta att man ens behöver skriva om hur det går för en nazistdemonstration i Sverige år 2017) aldrig ens kom fram till starten, att den svenska polisen faktiskt gjorde sitt jobb, och gjorde det bra.
Nå. Efter denna dag av känslomässigt tumult, som i sanningens namn bara gick ut på att jag låg i soffan och läste och kollade telefonen emellanåt och blev lite rörd, gick jag på konsert.
Åh Karelen, Karelen! Sällan har jag sett en föreställning som berört mig så djupt, och då är jag inte förtjust varken i körmusik eller reciterande teater. Någonting var det, i rösterna, i texterna, i helheten, i denna kvinnoberättelse där män bara utgjorde fonden, som plumsade igenom försvaren som en sten genom tunn is.
Jag hoppas det blir fler föreställningar, gärna en i Helsingfors, så att våra landsmän och -kvinnor kunde se att Åland i sig bär också Finlands historia och Finlands sår.
Förstås handlade allt, hela dagen, om att vi är i denna världen, alla tillsammans. Hur vi än spjärnar blir vi inte av med varann, och då är det enda att försöka vara en anständig människa.
Kommentarer
Skicka en kommentar