För mycket är en grej

Egentligen är min hjärna på semester och funderar mest på hallon och blåbär som gjort sig redo. Egentligen vill jag just nu inget annat än att resa tillbaka till Shakespeares England eller de inre relationerna i en kammarmusikkvartett i New York, på den väntande bokhögens vingar.

Men världen tränger sig på, och jag blir förbannad.

Jeff Bezos är, har man förstått, den rikaste personen i världen. Han är naturligtvis en vit man. Han har naturligtvis blivit så där himla rik på en bra idé, på att han exploaterar arbetande människor genom att betala skitlöner och ha usla arbetsvillkor. Han betalar förstås inte skatt, det är han för smart för. Höhö.

Sin astronomiska förmögenhet använder han bland annat för att härom dagen flyga till rymden fram och tillbaka. 10 minuter i tyngdlöshet och en cowboyhatt senare sprutar karln champagne över öknen och sina medresenärer.

Det är så mycket som är fel med detta att man knappt vet var man ska börja.

Javisst. Råttorna har börjat lämna det sjunkande skeppet. Knappast är det en överraskning att de ultrarika nu storsatsar på rymden, i hopp om att kunna lämna planeten bakom sig när allt gått åt helvete. För en som förläst sig på science fiction är det ett givet scenario att klassamhället djupnar när apokalypsen kommer. 

Man kunde fixa det som är trasigt om man använde de rikedomar som världens tio rikaste personer samlat på sig. Som bara råkar vara män. Av en anledning jag inte kan förstå är deras rätt att åka till rymden och vaska champagne större än en svältande jemenitisk flickas rätt att leva.

Den är starkare än Amazonas regnskogar. Starkare än hela arters överlevnad. Starkare än mänsklighetens behov av att andas ren luft.

Vet ni vad. Det borde finnas en gräns för hur rik man får bli. Den kommer några miljarder före man mitt i en klimatkris och en pandemi tar en åktur upp i rymden bara för att visa åt andra rika gubbar att man kan.

Tack. Åter till blåbären.