Ett Åland för alla.

Upptakten till ett val är som en deg som börjar jäsa. Först händer inget och inget, och sen pöser det sakta upp och växer till dubbel storlek, både i antalet insändare i tidningarna och utrymme tankarna tar i huvudet.

En del nya namn kommer till, några veteraner kliver av och så är spelet igång.

När jag för åtta år sen sade upp mig från jobbet på Nya Åland och ställde upp i mitt första val tänkte jag inte så mycket på hur det skulle gå, utan mer på hur spännande det kunde bli att få göra i stället för att kritisera.

Det blev det ju, med besked. Under den förra mandatperioden fick jag i rask takt lära mig allt möjligt jag inte visste, och som vanligt förstod jag först efteråt hur mycket jag inte kunde. En viktig lärdom var att Självstyrelsegården är full med kunniga, yrkesstolta och engagerade tjänstemän.

Vår förvaltning är en organisation som absolut behöver utveckling och effektivisering, men det handlar inte om att förvaltningen är full av onödiga byråkrater utan om hur man kan organisera och leda bättre. Det förvånar mig ibland att kolleger som borde veta bättre låter förstå att det finns så stora möjligheter att skära ner på kostnaderna där. Om vi ska ha en självstyrelse värd namnet så måste det finnas både kunskap och människor som gör det jobb som stora ministerier i Finland gör, som tusenkonstnärer.

Några stora frågor som jag skrev om redan som ledarskribent är fortfarande olösta. Kommunfrågan är kanske den största. Susanne Olofsson på Ålands näringsliv skrev nyligen en gästledare i Ålandstidningen som jag tycker väl beskriver utmaningarna, både när det gäller det känslomässiga band vi har till kommunerna, och de problem som finns. Under den förra perioden försökte vi lagstifta om en helhetsreform, och gick på grund för att människor inte var redo. Under den sittande regeringen har inget hänt alls. Nästa mandatperiod måste komma men nånting mitt emellan - en väg framåt som kan ske i sådana steg att de går att genomföra. Kanske har tiden jobbat för en sån lösning.

Jag tror att vi måste utgå från olika identiteter, i staden, landsbygden och skärgården, och att vi måste förenkla processen. Nästa regering behöver också vara tydlig med vad man vill. Regeringen Thörnroos har backat från frågan eftersom den är svår för centern, och effekten har varit stagnation på alla punkter.

Under denna mandatperiod har det intressantaste varit att sitta i finans- och näringsutskottet och där få fördjupa sig i detaljerna kring landskapet och kommunernas ekonomi, och konsekvenserna av den lagstiftning vi antar.

Som med alla andra jobb är politiken ett kunskapsområde. Man kan inte jobba som elektriker om man inte kan el, även om man tycker att lamporna ska lysa. I politiken spelar grundvärderingarna en roll, men utan sakkunskapen om hur samhället och våra institutioner fungerar så får man inget gjort, man bara pratar.

Med det sagt tycker jag faktiskt att jag nu har ganska bra koll.

För att vi på Åland ska kunna bära vårt ansvar för klimatet, för jämlikheten i samhället, för alla våra människors rätt till hälso- och sjukvård, utbildning och omsorg är det viktigt att vi inte splittras, att vi håller ihop i sömmarna.

Det oroar mig mycket att klyftorna växer också i vårt starka och rika samhälle. Ojämlikhet och utanförskap öppnar för fascism och rasism. Jag är rädd att de kraftiga nedskärningarna i offentlig sektor som aviseras i Finland, och som också kommer att drabba ålänningarna, ytterligare kommer att förstärka den tudelningen.

För mig handlar politiskt ansvar om att utveckla och hålla samman samhället. Det finaste exemplet är grundskolan och tillgången till utbildning för alla.

Alla barn i samma skola bygger gemenskap, värdegrund och trygghet, att redarnas barn och arbetarnas barn sitter i samma rum, äter samma mat och bråkar med samma lärare.

Finns det något vi behöver fortsätta satsa på så är det skolan, förskolan och lärarna och den övriga skolpersonalen.

Så. Nu börjar det. 15 oktober gäller det, och jag är med.