Kan vi gå framåt?

Jag har inte sagt så mycket om den pågående orkanen kring förändringarna på ÅHS. Efter ett inledande blogginlägg om vikten av att lyssna och visa varandra respekt har det inte känts meningsfullt. Just nu tycker jag det finns lite hopp om en mer konstruktiv diskussion. Vården måste förändras, inte bara av ekonomiska skäl, utan för att vi blir äldre som samhälle, för att forskningen gör framsteg, för att det föds så mycket färre barn, för att människor förväntar sig nya saker och att nya metoder faktiskt fungerar. 

Vi är inte i framkant på Åland, så vi kan lära av andras misstag. 

Vi har goda resurser, mycket bättre än på annat håll. Våra utmaningar är en organisation som stretar åt olika håll, en brist på tillit, en svår kommunikation, svårigheter att rekrytera personal (något vi delar med i stort sett hela världen), ett samhälle där ingen får darra det minsta på manschetten utan att bli schavotterad. 

Jag är en frisk person. Mina kontakter med ÅHS är få, och har mest att göra med framfödandet av mina barn och rutinkontroller. 

Tre kära människor har dött ifrån mig på Åland, en på palliativa avdelningen, en på akuten och en på medicinavdelningen. De fick alla god och respektfull vård. 

Jag vill att vi ska fortsätta vara bra på detta. Jag vill att våra äldreboenden ska få bättre läkarresurser, också inför döden, så att vi slipper kärra iväg människor i deras sista dagar i livet. 

Jag vill att socialvårdens döende klienter ska få den hjälp de behöver, där de behöver den. 

Jag vill att cancerpatienter och andra med svåra, plågsamma sjukdomar ska ha en plats där deras smärtor kan lindras och de kan möta slutet i trygghet, på en avdelning där resurserna finns. 

Inget av detta står i motsättning till min absoluta övertygelse att vi måste våga gå vidare. Jag tycker att ÅHS ledning och styrelse agerar klokt när de låter förändringen ta lite mera tid. Jag är glad att vi politiskt kunde göra det möjligt genom att sträcka ut lite till, så att pengarna räcker för en långsammare process. 

Det betyder förmodligen att vi behöver knipa åt i någon annan ända, men hela bredden av de politiska partierna är överens åtminstone i detta att vården ska prioriteras. 

Därför tycker jag att man också inom ÅHS behöver se detta – att det inte är illvilja eller ovilja som sätter ramar, utan en reell ekonomisk verklighet som vi alla ska leva med. 

Det gör mig beklämd att läsa alla föraktfulla, elaka och osanna kommentarer som riktas mot ledningen på sjukhuset, mot styrelsen, mot minister och landskapsregering. Jag vet att de våndas, jag vet att de gör sitt bästa. 

Det gör mig ledsen att så många på Åland upplever att de inte blir hörda, inte blir sedda, inte tas på allvar. Kanske vi nu ändå sett motsatsen? Kanske alla kan backa? Kanske alla kan lyssna?  Kanske fler kan tänka att det kan bli bra fast det inte blir som det var?