Nina Fellman

Man borde inte börja en arbetsvecka, eller någon vecka, med att bli arg. Men nu är det såhär. Jag lyssnade i Ålands radio på lantrådet Veronica Thörnroos som än en gång hävdade att hon, i motsats till den förra regeringen, söker breda parlamentariska lösningar som håller över mandatperioder. Hon var inte säker på att det går, underförstått att det är en så oseriös opposition hon har emot sig. Just så. 2015, när den regering jag satt i inledde sitt arbete, sträcktes händer ut upprepade gånger, både i kommunfrågan, i fråga om skärgårdstrafiken och andra viktiga frågor. Vad gäller kommunfrågan blev det blankt nej till att ens diskutera frågan. Skulle man vara med skulle det vara på centerns villkor. Så djupt satt den gamla centerhegemonin. Vad gäller skärgårdstrafiken fanns ett flera år långt gemensamt arbete kring kortrutten, ett arbete som letts av Veronica Thörnroos. När Mika Nordberg gick in för att verkställa de projekt man gått in för som ett resultat av tidigare mandatperio...

Vilken katastrof. Ett okänt antal miljoner i skadestånd för ett avtal som hävts. Ett okänt antal miljoner för en tunnelutredning som ingen vet om leder till något. I stället för en elhybridfärja och en bro som kunde varit på plats om några år. Miljonerna som förspills på ingenting - dem kunde man ha satsat på äldreomsorg, på grön omställning, på utbildning och på sjukvård. För att inte tala om den uteblivna inbesparingen på driften som var själva kungstanken med kortrutten. Moderaternas partiordförande Annette Holmberg-Jansson säger att moderaterna stannar i regeringen för att man kommer att driva "en borgerlig politik". Är det verkligen borgerlig politik att göka bort fruktansvärda summor pengar på dumma vallöften, för att säga nej till ett projekt som sittande lantrådet Thörnroos satt igång, för att utreda en tunnel som blivande finansminister Nordlund stoppade när det faktiskt var läge att utreda. Dessutom ett projekt som en moderat infrastrukturminister drev framgång...

På tisdag eftermiddag var jag i Helsingfors och medverkade i ett seminarium och en prisutdelning. Seminariet handlade om fake news och trovärdighet, och hur man möter dem med en helt annan världs- och sanningsbild. Topeliuspriset gick, väl förtjänt, till William Kvist på Hufvudstadsbladet, som lyckades röra om i grytan ordentligt på HBL:s kultursidor, till den grad att jag som är helt ointresserad av klassisk musik var tvungen att börja läsa. Enligt Jonas Jungar på Yle är det destillerade klagomålet från de mestadels äldre män som hör av sig med klagomål på public service att det är feministisk rödgrön politisk korrekthet med liberala grundvärderingar. Jaha. Det är ju jag. Undra på att det skälls. Problemet för public service och annan journalistik är inte kritiken eller ens de riktiga stormarna. Journalistik som inte berör och upprör är meningslös som samhällskraft. Det som är svårt är hur man genom media och det offentliga samtalet ska nå dem som har en annan tro . Ett sam...

Ingen bro. Ingen elhybridfärja. Och ingen tunnel. Det blir tyvärr det sorgliga slutresultatet av regeringens beslut att (eventuellt) bryta avtalet om en ny elhybridfärja. I denna ytterligt inflammerade fråga har jag avhållit mig från att säga så mycket. Jag har tyckt att jag fått min beskärda del genom att fronta kommunreformen, och dessutom att Mika Nordberg som minister skötte sitt jobb på ett föredömligt sätt, inom de ramar som lagtinget upprepade gånger satt. Nu spelar det väl ingen roll med det längre, men här kommer en spådom från en desillusionerad sierska. När kortruttsutredningen kom under den förrförra mandatperioden, med Veronica Thörnroos som ansvarig minister, stod det snabbt klart att det egentligen bara fanns en sträckning och en förändring som både skulle sänka kostnaderna och koldioxidutsläppen, och som gick att räkna hem på en rimlig tid (och det är inte 90 år). Tunnelalternativet skrinlades, för att det blev för dyrt och för svårt. Den regering jag satt i ...

Jag såg ett program, ett längre nyhetsinslag från ett av Donald Trumps valmöten. Fokus låg på människorna där och varför de gillar Trump så mycket. Jag studerade människornas ansikten som satt bakom honom när han bluddrade fram sin osammanhängande smörja, och såg dem växla mellan sorg, lycka, förtret och ilska i takt med orden som föll. Jag såg en kvinna som verkade vara en helt sansad människa slå fast att hon inte bry sig om vad andra säger, hon älskar Trump. En man som nästan tårögd konstaterade: "Han bryr sig om oss. Han bryr sig inte om makten". Där jag ser en clown, en narcissistisk pajas med tummen på kärnvapenkoderna, ser de en frälsare. Jag tror det är nyckeln, om man ska förstå Donald Trumps ihållande popularitet. Han är Messias, en karismatisk ledare för en kult. Det är religionsvetenskapen som har förklaringsmodellen. Han har oerhört slugt konstruerat en nära nog ointaglig fästning av sig själv, och sett till att bygga sig ett försvar som offer för fake n...