Nina Fellman

En medelålders ministerkandidat kanske inte ska vara uppfylld av barnslig förundran och entusiasm - men det är jag. Tänk att få jobba med nya människor som jag inte känner än, nya tankar jag inte tänkt och nya möjligheter som ännu inte finns. Om allt går som det är tänkt tillträder jag min kommun- och kansliministerpost i slutet av november. I den ingår, förutom en kommunreform, jordförvärvs- och näringsrättslagstiftning, polisväsende, EU-frågor, nordiskt samarbete, integration, brand- och räddningsväsende, en utvecklings- och tillväxtplan för hållbarhet och jag vet förmodligen inte allt. Stundtals grips jag av lätt panik, stundtals av eufori. Reaktionerna på mitt inträde i politiken har varierat. På Jodel skrev en person att jag är en jävla kommunistkärring som kommer att se till att alla män blir förbjudna inom fyra år. På tidningen Ålands hemsida att en annan att jag hatar Åland och det svenska språket. Jag har också fått blommor, kort, hälsningar och en...

I varje stund bor ett mirakel. Ett barn föds. En ny värld öppnar sina ögon för första gången. Verkligheten blir till genom ytterligare en individ som genom sin delade mänsklighet och sina unika upplevelser lägger till ett stråk, en sång, ett skrik. Kanske blir det inte så mycket. Kanske blir det som farbrorn på Götgatan i helgen, som muttrande svajade fram med en öppnad ölflaska i fickan på sin obeskrivligt smutsiga rock. Kanske sluts ögonen på väg mot ett land i fjärran, på en strand. Kanske en bomb. Kanske cancer. Kanske en korsning och en krasch. Kanske ett långt liv och ett stilla borttynande. I varje ögonblick, ett mirakel. En kyss. Den första, med darrande läppar. En hand i en hand. Höstlövens spel när de faller ur lindarna. Den krispiga syran när du biter i ett äpple. Skönhet, kärlek, omsorg. Vilket mirakel ska du välja bort? Vilket liv? Vilka möjligheter?

Det ska villigt erkännas - detta har varit en skönare helg på många sätt, än den förra. Upphetsningen har lagt sig, det fanns tid för vila och familj, och tid att fundera framåt. Vilken riktning denna blogg ska ta är en av frågorna. Jag har hittills skrivit omväxlande om politik och de små viktiga frågorna i vardagen. Som politiker i ett regeringsparti har jag inte samma frihet som tidigare att tycka till om allt, det vore illojalt, men ska jag släppa den politiska kommentaren helt? Eller ska detta bli en löpande kommentar till mitt politiska liv, med givna restriktioner. Ska jag skaffa mig ett alias och bli anonym? Något beslut finns inte än, men är det någon av er, bästa läsare, som har en åsikt, hör av er. (Helst inte du som alltid skriver att jag är en idiot.) Lördagen tillbringade jag i Stockholm med min yngsta son och min man och en gammal god vän. Vi lorvade runt, drack kaffe, tittade på människor. Jag köpte mitt livs första par skor med klack. På kvällen var vi på Sö...

Åland ska bli snabbare, smartare och snyggare. Det ska ske genom strukturreformer, samhällsplanering och samarbete. Se där - ett regeringsprogram i sitt nötskal. Efter valkvällen, en euforisk och underbar upplevelse i all sin förskräcklighet, har fokus varit på nästa regering. Ska socialdemokraterna vara med, ska vi få chansen att förverkliga de reformer vi tycker pockar på, ska vi kunna påverka eller mest bara klaga? Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes som en lättnad när Katrin Sjögren gav sitt bud. Äntligen en koalition som blickar framåt, och inte bakåt. Äntligen ett samarbete mellan Liberaler och Socialdemokrater. All respekt åt Katrin, som vågade steget. Centern då, i opposition efter decennier vid makten? Harry, hur gick det så? Jag har läst intervjuer där valförlusten blivit andra partiers och kandidaters fel, där partiordförande frånsagt sig ansvaret för vad som hänt på fältet, och där förvåning uttryckts över Katrin Sjögrens val av förlorare till ...

Naturbruksskolan ska bli behandlingshem. Ny verksamhet, nya pengar, nytt liv i tom byggnad. Vad händer? En hel by reser sig i protest, för att man inte vill ha missbrukare nära sig. Precis som människor tidigare protesterat mot att vara nära människor med funktionsvariationer, flyktingar, romer och bögar. Listan kan göras oändlig. Den gemensamma punkten är rädsla, oro och en förlamande okunskap. Det är så vi människor fungerar, och kanske så arten överlevt, genom ett fientligt avståndstagande tills man vet att det är tryggt, att man kan blåsa faran över. Det enda som hjälper är kunskap. Kunskap och dialog. Ibland finns det inte tid. Med Naturbruksskolan, förvisso. Där krävs tid och samtal, sen kommer de goda människorna att ta sitt förnuft till fånga. Med flyktingkatastrofen, ingen tid. När nöden i världen är så stor och så omfattande som nu, måste vi bestämma oss. Ska vi vara Ungern, och bygga taggtrådsgränser och börja spruta på barn med vattenkanoner. Flyktingströmmen k...

När jag vaknade morse. En snabb klapp av mannen. Ett hår som skulle flätas. Strumpor försvunna. När jag vaknade igen, en halvtimme senare, en katt som tog livet av en fågel som pep. Sen, ett mail och frågor. Regering, pm, investeringar, färjor. Vård. Lönekartläggning. På cykeln. Slemmern, förmiddag, diset över stranden. Kansliet, mötet, kamraterna. Balansen mellan politiken och ideologin. Vad vill man, vad kan man, hur kan man. En snabb lunch, kanske var det kycklingsallad? Ett dokument som försvann. Lätt hysteri. Citronkaramell. En vän som erbjöd en fåtölj att vila i. Ett möte. En ny värld, på insidan av ett dörrhandtag. Den plötsliga dykningen i magen när man inser att det är på allvar nu. Cykel hem. Snabb middag. Kanske var det grillad kyckling. Glass.

Det finns två nära människor att tacka, och 416 väljare att ödmjukt förundras över. Den första, sista och alltid är förstås min Robert. Han sågade ut superhjältar och spikade pinnar. Han gjorde 19 valbroschyrer och tog betalt för noll. Han bara sade ja, när jag ville hoppa ut i tomma intet, säga upp mig från mitt jobb och testa något nytt. Vi behöver inte ens prata om nerverna. Den andra är Barbro Sundback. Hon är min hjälte. Vilken människa hon är. När någon skriver hennes memoarer, om hon inte slår till och gör det själv, kommer vi att förundras över den politiska resa hon gjort, alla projekt hon startat, drivit och utvecklat, samtidigt  som många tyckt att hon är en satmara till sossekäring. Under valnatten sade hon till mig: Nu är jag nöjd. Nu har alla mina efterträdare kommit in. Utan dig Barbro, hade ingen av oss gjort det. Vi hade inte ens försökt.