Nina Fellman

Innan min mamma dog för tre år sedan bodde hon några år på Folkhälsans äldreboende i Jakobstad. Efter en massiv stroke var hon ganska förvirrad, halvt förlamad och i behov av hjälp för det mesta. När jag än kom dit, aldrig så ofta som jag tyckte att jag borde, var hon varm, ren, mätt och trygg. När vi hade bestämt att vi skulle ut och luncha eller promenera var hon uppiffad i håret, hade sitt röda pärlhalsband runt halsen och läppstift på läpparna. När hon dött kom personalen och kramade om oss systrar och berättade snälla saker om vår mamma. De kände ju den hon var då bättre än vi gjorde, för de var alltid där. Att bli gammal är en ynnest. Varje dag man lever en gåva, och så väldigt många äldre lever goda, aktiva och givande liv. Samtidigt är åldrandet en grym process som tar ifrån en person allt, bit för bit. Får man tillräckligt många levnadsdagar är man till slut ett barn igen, lika hjälplös och behövande som den dag man föddes. Under hela vägen dit är min utgångspunkt själ...

Finns det något som är sant, eller finns det bara åsikter? Detta är i den offentliga debatt vi har i dag en allt mer relevant fråga. Existerar fakta? Har vi som deltar i diskussioner, särskilt som förtroendevalda, ett särskilt ansvar att hålla oss till någon form av verifierbar sanning. Jag vill förstås svara ja. Det finns fakta. Det finns sant och falskt. Vi har alla ett ansvar. Konspirationsteorier utan grund är ägnade att skapa oro och rädsla och beskriva världen på ett sätt som underbygger vissa politiska mål. Feltolkningar, medvetna missförstånd och halvsanningar pekar vidare mot enkla lösningar på komplexa problem. Det är som att kissa i byxorna. Varmt för stunden, sen stinkande och kallt och skämmigt. Som vårt samhälle utvecklats finns det en stor och legitim oro för demokratins framtid. Den delas av politiker, journalister, forskare och allmänhet, samtidigt som vi förstås alla sitter med handen i syltburken, i den mån vi låter sanning och fakta bli något relativt, ett ...

Många har under hösten resonerat, med en lite självgod underton, kring svenska politikers oförmåga att bilda regering efter valet. Man har blickat österut, och låtit förstå att man i Finland minsann var smartare, för nu är Sannfinländarna försvagade och splittrade, och i nästa val är ordningen återställd och de"vanliga" partierna kan återgå till att cykliskt dela makten mellan sig. Så är det naturligtvis inte. Den slags ondska som rasistiska, nationalistiska och populistiska partier står för försvinner inte. Den har också sina cykler - tider när vi i fasa skyggar bort ifrån våldet och döden som alltid följer den nationalistiska populismen, och tider när de billiga, enkla lösningarna och de gamla vanliga syndabockarna känns gångbara. Där är vi nu. Det är alltid samma. Judarna, muslimerna, de främmande, minoriteterna, avvikarna, de andra färgerna, bögarna och flatorna. Kvinnorna som tar sig ton. Först kommer hatpratet, sen handlingarna, när pratet normaliserat idéerna, sen...

När man sitter på en maktposition, vilket jag självklart gör, även om själva maktutövningen varken är så rätlinjig eller omfattande man utifrån kan tro, så ska man inte klaga så mycket. Det ingår i spelets regler att kritiken ska vara hård och att man som minister alltid har ett informations- och kunskapsövertag som bara kan avhjälpas genom att man förklarar, förklarar, förklarar - och sen accepterar att man kanske inte blir trodd och ofta medvetet missförstådd. Även det hör till spelet. I denna sena stund, inför stundande jul och nyår, har jag ändå gjort en reflektion. Få människor, alldeles för få faktiskt, använder den mest verkningsfulla, konstruktiva och snabba påverkningsmetoden av alla - snällheten. Efter att ha lyssnat på budgetdebatter, kommundebatter, trafikdebatter och nu senast fullmäktigedebatten i Mariehamn, är det mest slående hur ihållande negativismen, aggressiviteten och  misstron är i det politiska samtalet, och hur få som lyfter blicken dit där den borde v...

I lördags var jag på biblioteket och deltog i uppföljningen av #metoo på Åland. En av hashtaggarna vi valde då det begav sig var #högtskalldetklinga Varje gång någon på scenen sa det, fick jag en klump i halsen. Det skall klinga högt, tänkte jag. Det är inte de enstaka kändisskandalerna, Svenska akademien, eller Weinstein som är den stora omvälvningen efter #metoo, utan just mängden av vittnesmål som klingat så högt och så fritt. Det är systerskapet under ytan, där alla fått berätta, där alla blivit trodda och där ingen dömt. Flera av de män som deltog med sina reflektioner (bara en sån sak - åländska karlar som står på en scen och pratar sakligt om sexuella trakasserier mot kvinnor, utan ett endaste "hö hö hö"), gav uttryck för ett uppvaknande, en insikt. Nästan ingen fattade att detta händer nästan alla kvinnor. Få förstod hur ihållande och genomgripande kvinnors liv formas av att vi som kön är fritt villebråd i så många mäns ögon. Jag förstod det då inte, inte på ...

En kort grej bara. När nu julen närmar sig och allt det där. När dom som säljer saker skriker ut sina budskap, och dom som fördömer dom som köper skriker lika högt. När det godaste rödvinet till bästa pris tävlar med alkisbarnens nöd på julafton, skinkan med den griljerade kålroten, rasistiska inslag i Kalle Anka med längtan efter trygghet och tradition. Blir man inte jättetrött. Redan. Tänker man inte -vad skönt det vore att sätta sig på Transsibiriska järnvägen och åka tåg en vecka och tillbringa julafton med att stirra på sibiriska stäpper. Så blir det förstås inte. Jag älskar stökjulen och matjulen och barnen som kommer hem och råddar och ställer in saker fel väg i diskmaskinen. Bara det, att vi kunde låta det vara lite. Inte bli så hysteriska. Inte härja med dem som pyntar eller med dem som låter bli. Inte moralisera, inte förakta, inte känna oss hotade av andra som gör annat. Mera; Jaså. Just så.

Den största utmaningen för alla politiskt aktiva, alla samhällsaktiva och alla som önskar en utveckling/förändring till exempel  för klimat- och miljömål är att engagera unga människor i förändringen. Och det enda sättet att uppnå detta är att unga människor har verklig makt, riktig makt att påverka, inte bara symboliska höranden och välvilliga men något nedlåtande klappar på axeln. När jag lade fram förslaget att sänka rösträttsåldern i kommunalval till 16 år, trodde jag uppriktigt att alla inom det politiska etablissemanget skulle förstå hur bra det var, hur viktigt det skulle vara att jobba med den åldersgruppen och kunna skola in dem i ett demokratiskt deltagande innan de (flesta) lämnar Åland för en tioårsperiod. Icke. Barndomen skulle tas ifrån unga människor, det skulle bli trauman och hemskheter, onda saker skulle hända som det inte överhuvud taget finns några belägg för i forskningen. När lagen sedan föll i laggranskningen (en möjlighet som jag påtalade redan i min ...