Nina Fellman

 Det är för Siv Linneys keramik, den lilla vita vasen som står på mitt nattduksbord, och hennes blommor jag köper på hösten. Det är för den trasiga frysen på Getaboden som blivit ersatt av en ny som inte läcker vatten. Det är för syrenerna i min gränd, som blommar så intensivt att människor måste gå förbi för att få dofta på dem. Det är Anki som klippt mitt hår i 30 år och Pernilla i bokhandeln. Det är när jag bytte tvättmaskin och tre gubbar på Wåges kom ihåg att min förra var ett riktigt monster som min svåger fixade hem åt mig och alla ville komma och titta på den. Det är Sussi på Espholm, det är tjejerna jag tränar med, det är Viktors Lemon poppy cake. Det är Ramsholmen på våren och den vita katten som är där ibland. Det är de bruna fåtöljerna utanför lagtingets plenisal. Det är alla som hälsar på mig på morgonen. Det är mina barns klasskamrater, hur det doftar när man kommer in på Bastun, hur sträv trappan i stadshuset känns när man går uppför den. Det är Sune och Runa och den...

Såhär resonerade jag i stadsfullmäktige kring frågan om Strandnäs daghem, som majoriteten vill skjuta på framtiden. Det röstade Henrik Löthman och jag emot i stadsstyrelsen Vi och den socialdemokratiska gruppen tycker att tilläggsmedel ska beviljas och att projektet ska gå vidare. Det är en tråkig vana vi har i Mariehamn att dra saker i långbänk, också sådana vi en gång kommit överens om, och där vi alla ansett att det finns ett behov. När det gäller det aktuella projektet, ett nytt daghem i Strandnäs i anslutning till skolan, är det en fråga och ett projekt som beretts under många år. Det är därtill ett projekt där vi i början av denna mandatperiod kunde höra av ansvariga tjänstemän att man gemensamt, i en konstruktiv process kunna jämka samman både en inledande tveksamhet från lärarhåll, önskemålen från barnomsorgs- och bildningssektorn och infrastruktursektorns frågetecken kring utförandet. Vi enades om ett bygge med många pedagogiska fördelar, en utformning som möjliggör at...

 Vi vet alla hur det blir. Finland och Sverige går med i Nato i en aldrig tidigare skådad hast. Jag är säker på att det sker med de bästa avsikter och med Finlands och Sveriges trygghet i fokus. Men jag håller inte med. Jag tycker det gått för snabbt. Jag tycker att man agerar utgående från en rädsla för ett militärt hot vi inte vet om finns. Jag tycker inte vi utrett de andra möjligheterna att tillsammans med Sverige förstärka ett alliansfritt försvar. Jag tycker att vi lovar bort vår framtid i ett äktenskap med en partner vi vet alldeles för lite om. Eller kanske för mycket. Se bara på turkiske presidenten Erdogans reaktion. Hur han genast ser en möjlighet att klämma åt kurderna i Norden, ett folk som i Turkiet utsätts för det grövsta förtryck. Se hur han kräver att Finland och Sverige ska häva handelsrestriktioner och inordna sig i alliansen med ett land där mänskliga rättigheter har mycket litet värde. Och se på våra andra nya sängkamrater - till exempel Polen och  Ungern ...

Det går snabbt, så snabbt, att militarisera vårt sätt att tänka och reagera på alla hot, till den grad att allt plötsligt handlar om soldater och krigsmateriel, också sådant som måste lösas på andra sätt.   Ser man på den offentliga debatten idag så finns det en nästan febrig iver att gå med i Nato och på så sätt säkra militär hjälp mot ryssen. Det finns också en aggressivitet och ett förakt mot dem som tänker att de flesta av våra samhällsutmaningar ändå finns på andra håll, och att alla sanningar vi hållit oss till under de senaste 50 åren    fortfarande till största delen håller.   Den ena självutnämnda experten efter den andra, politiker och forskare, glömmer det de ändå vet – att Ålands demilitarisering är en internationell överenskommelse för att minska spänningen i Östersjön, en säkerhetsfaktor både för Sverige, Finland och Ryssland. Man glömmer att det finns en mängd gamla avtal som reglerar säkerhet och trygghet efter andra världskriget, och som också skulle...

I en diskussion i en Facebook-tråd ifrågasätts mitt och två andra kollegers engagemang och mod vad gäller kriget i Ukraina av en förtvivlad medborgare. Frustrationen är stor över att vi "inte gör något", är lata och inte vågar ta ställning. Min första instinkt är att försvara mig, förstås. Att räkna upp möten, anföranden i lagtinget, demonstrationer, möten i stadsstyrelse och samrådsgrupper, penningsinsamlingar och inbetalningar.  Att jag visst varit duktig. Sen tänker jag att denna person förstås har rätt. Jag har inte gjort tillräckligt. Jag sover trygg i min säng varje natt med katten runt halsen. Mitt hus är varmt, det finns mat i butiken. Vad jag än gör är det inte nog, för kriget och vanvettet fortgår. När stadsfullmäktige inledde sitt första möte efter att kriget bröt ut med ett bra och tydligt fördömande av det ryska anfallet av fullmäktiges ordförande Johan Ehn, och vi höll en tyst minut stod jag och svalde gråten, som säkert många andra. Vi skämdes för att vi lever ...

Så här sa jag när Ålands lagting diskuterade Ukraina. Dagens diskussion sker i ett helt exceptionellt läge då den vanliga politiken känns sekundär, och att diskutera vår egen säkerhet på ett sätt som ett hån mot dem som har det så svårt i Ukraina. För en livslång pacifist är det här inte något ont som för något gott med sig. Det är något vi genomlider. Det kan då vara bra att minnas att krig alltid pågår nånstans i världen. I Syrien, i Jemen, i Afghanistan, i Xinjiang Nöden i Ukraina är en del av något konstant, där makthavare i olika delar av världen ser våld, död och krig som en tänkbar del av internationell konfliktlösning. Det är därför Ålands demilitarisering alltid måste vara en aktuell diskussion, en del av ett fredligt utvecklingsalternativ i världen där folkrätten, diplomatin, det internationella samtalet och de små ländernas rättigheter respekteras. Ett Nato-medlemskap för Finland och Sverige har aktualiserats av kriget. Det är en naturlig reaktion att man funderar på s...

 I dag hölls frågestund i lagtinget. Jag försökte fråga finansminister Höglund hur den utlovade parlamentariska kommitten som ska utforska åländsk ekonomi ska jobba, och om man vågar ta upp den helt centrala frågan om kommunernas ekonomi och struktur i uppdraget. Svaren var mycket svävande. Det verkar som om denna grupp, som det talats om i månader, ska definiera sitt eget uppdrag, och att det ska resultera i nån slags politisk handskakning om vart ekonomin är på väg. Finansministern vill alltså prata om ramar och överskottsmål, i klartext inbesparingar på service, men inte om de dyra strukturer som centern inte vågar förändra. Socialdemokraterna har ställt kravet att frågan om en reviderad kommunstruktur måste ingå i uppdraget. Det är helt ohållbart att diskutera åländsk ekonomi som helhet, utan att diskutera hur kostnader uppstår och upprätthålls i kommunerna, när en byråkratisk struktur prioriteras framom servicen till medborgarna. Som när Lumparland ställer in betalningarna til...