Nina Fellman

Idag var det en lagtingsman som brukar vistas långa perioder i Portugal, som pratade strunt i talarstolen. Dessutom pratade han helt ovidkommande strunt, om flyktingfaran när ärendet som skulle diskuteras var en skattelag som skulle antas som blankettlag på Åland. Jag och ett par av mina partikamrater gick ut. Två andra replikerade. Den här lagtingsledamoten tyckte att ett bättre sätt att hjälpa flyktingar än att ge dem asyl vore att göra donationer till välgörenhetsorganisationer avdragsgilla i kommunalbeskattningen. Jag ser att det finns människor som tycker att vi som gick ut på en liten paus borde ha"tagit debatten". Det har jag inga problem med, vid rätt tillfälle. Men jag tänker inte medverka till en utveckling där alla politikområden ska handla om samma fråga, där allt blir svart eller vitt, och där vi andra ska reagera i stället för att agera. Precis så har Sverigedemokraterna lyckats göra med flyktingfrågan i Sverige, och i ljuset av sin propaganda fått männi...

Under flera månader har mitt fokus varit på politiken, på valet, på orden, på åsikterna. Jag har pratat och skrivit och debatterat och köpt högklackade skor för att nå upp till talarstolen. Nu har jag gått en tur i årets första snöfall med min syster och hennes hundar. Jag har hälsat på älskade Aura-mummu, och pratat med henne om det vi alltid pratar om. Lite om världen, lite om hennes hälsa, lite om äventyren när hon var ute och reste jorden runt och lärde en bartender att finska kvinnor tål en sup. När jag kom satt hon framför tvn med en tom yoghurtburk i famnen. Hon hade nog somnat ifrån mellanmålet. När hon kände igen mig lyste hennes ansikte upp i samma gamla strålande leende. "Onko se Nina!" Och det var det ju. Hon bjöd på Jaffa och kex. När jag gick var jag en jullöpare, en vas och ett Arabia-fat rikare, och ända ut i korridoren beklagade hon att jag har en så fattig mummu som inte har mer att ge. Ålderdomen är skoningslös. Den tar ifrån människan förmåga, för...

Ok hörni. Jag trodde att jag nått toppen när en text jag skrivit ingick i studentprovet. Nu inser jag att det var bara en försmak av verklig seger. Att bli föremål för en helsida korsord av David Lindström i min egen älskade tidning Nya Åland förstås mycket större. Enda problemet är: vad är det för kläder jag har på mig? Och simdräkten? Denna vecka har jag suttit igenom min första budgetdebatt i lagtinget, och hållit mitt första anförande. Kontentan: "Lika väl som vi på Åland har ansvar för varann, Mariehamn för Saltvik, Eckerö för Lumparland och Sund för Kumlinge, lika väl har vi ålänningar som delar av den globala gemenskapen ansvar för varann. Vi måste göra oss mer beroende av andra, för då blir de också beroende av oss." Det kändes bra, men jag väntar otåligt på att få börja med regerandet. Många garvade politiker skrattar åt mig när jag säger att det ska bli roligt och spännande. För dem är det väl som en vanlig dag på j...

Ärligt talat. Jag har inte orkat. Nyheterna i världen, och reaktionerna på dem har fått mig att vända bort blicken i avsky, inte bara för dåden, utan för tolkningarna av dem. Hur man gjort ännu fler oskyldiga människors död till en ursäkt för mera lidande. I all enkelhet övergår det mitt förstånd hur mer av samma som försatt oss i denna situation, mera gränser, mera våld, mera isolation och större profit för militärindustrin skulle vara räddningen. Jag försöker tänka på annat. Att grannens bedårande Hilding kan säga mitt namn, och att han pekar under sina fötter på halksockans mönster, och säger "A bi, bi, bil". Att min fantastiska dotter säger att jag är världens bästa mamma. Att katten kommer och lägger sig på min mage och spinner dovt och buffar med nosen mot min hand. Att jag lever. Att jag har min familj. Att lamporna lyser och vattnet rinner. Att det finns en kardemummaskorpa till kvällsteet. Att jag nu är en del av det demokratiska system som med alla si...

Denna dag har jag ägnat åt landskapets budget. Jag har vadat i linfärjor, utvecklingsprogram, läroplansutveckling och teaterskola. De flesta tycker att budgetar är tråkiga, och jag kan väl erkänna att en och annan gäspning måste kvävas vid EU-programmen, men i grunden handlar en landskapsbudget om godhet. Det handlar om massor med människor som jobbar för det gemensamma bästa med våra gemensamma pengar. Det går långsamt. Ibland går det inte så bra. Det är byråkratiskt. Det är en massa regler som krånglar till saker. Att åstadkomma förändring är som att försöka styra Titanic med ett cykelstyre. Ändå är det vackert och besjälat av god vilja. På nätet läser jag att apokalypsen är nära, att både Sverige och Finland hotas av systemkollaps. En finsk debattör menar att det är dags för finnarna att beväpna sig så att man kan försvara sig mot alla tokiga flyktingar. Bästa vänner. Det gäller att behålla proportionerna. Vi kan ha det lite kärvt med att bereda plats för alla som kommer, m...

Jag lägger ett namn till min lista över människor, platser och handlingar jag inte längre tänker nämna vid namn. På den finns död, förintelse och förakt. Denna person är partiledare för ett parti i Sveriges riksdag. Han har idag vänt sig med ett flygblad till människor i yttersta nöd, och på ett lögnaktigt sätt låtit dem förstå att de inte är välkomna till Sverige, att resurserna är slut, att gränserna ska stängas. Jag hade trott att en sådan enfald och nedrighet inte var möjlig av en människa fostrad med alla de privilegier det innebär att vara svensk. Det är inget att göra. Han är som han är, men jag behöver inte ge honom eller hans rasistiska, människohatande och småaktiga parti mer uppmärksamhet. I stället tänker jag på ett nyhetsinslag från Tyskland, där en ung syrisk man intervjuas. Han säger: - Jag vill bara ha ett liv. Och spela gitarr. Jag tycker det är en fullt rimlig begäran. Människa och människa emellan.

På lördag eftermiddag satt jag i lagtingets tämligen omysiga auditorium och såg en skakig, tekniskt  inte så perfekt men fantastisk film av Elin Bååth och Genesa Ion. Elin är karikatyren av svensk pk-maffia, feminist, volontär och allmän världsförbättrare. Genesa är tiggare från Rumänien, och hör till en av de mest utsatta minoriteterna i landet, rudari. Rudari är tidigare romska slavar, som under historiens gång förlorat sitt eget språk, och som varken får utbildning, respekt eller någon som helst möjlighet till ett bättre liv. Den Genesa man fick se i filmen var inget offer. Hon är vacker, stark, och hon försörjer en stor familj, bygger hus i hembyn och drömmer om ett liv där hon kan hjälpa andra. Pengarna tjänar hon genom att tigga utanför stormarknaderna i Visby. Det mest rörande i berättelsen är att varken Genesa eller Elin skyggar för det svåra. Elin pratar om sin tveksamhet när Genesa och hennes Dumitru vill skaffa sig en tv för en del av de hoptiggda pengarna. Genesa...

Tillåt mig att skryta. Min Robert, ständigt arbetande knäppgök, har fått Svenska dagen-pris. Motiveringen: "Robert Jansson är verksamhetsledare på Emmaus Åland. Han gör, med starkt personligt engagemang, en enorm social och kulturell insats, både lokalt och utanför öriket. Emmaus verksamhet genomsyras av kreativitet och positivitet och man driver ständigt olika kultur- och integrationsprojekt. Robert är en riktig humanistiskt eldsjäl som jobbar mycket bakom kulisserna och bjuder sina medmänniskor på kreativitet och kultur i många olika former." Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det enda man kan klaga på, och det gör man ju inte en dag som denna, är att man kan bli lite matt av en människa som jobbar tolv timmars dagar på sitt jobb, och sen kommer hem och jobbar sex timmar till med något annat, medan man själv svullar Modern family i soffan. Vad han ska göra med pengarna? Självklart är svaret: -Jag ska väl hitta på något galet. Jag är trygg i förvissn...

Jag hör inget på höger sida. Bokstavligen. För första gången på typ 45 år har jag drabbats av en öroninfektion, käkat penicillin, Rinexin, sprutat nässpray och svalt luft. Inget hjälper. Jag hör inte. Tro inte att detta inte väckt munterhet. Typ; så fort hon blir minister vänder hon dövörat till. Dock är detta ett tillstånd som i regeringsbildningstider är besvärligt. Vad vet jag, när blivande finansminister Mats Perämaa sitter till höger om mig, om han egentligen viskar att han ska lägga ner hela högskolan, och jag bara nickar glatt. Eller, mina självutnämnda skuggor, Harry Jansson och Runar Karlsson. Tänk om de smyger upp bakom mig och mässar "sexton kommuner, sexton kommuner, sexton kommuner" till mitt undermedvetna. Jag hör ju inget, men jag kanske tar till mig det ändå? Eller, om mina partikamrater som vet hur det är fatt, sätter sig på vänster sida, och försäkrar att inga protester finns mot allmän tandvård åt alla. Jag hör ju bara från den sidan. Idag när ja...

Idag, när lagtinget högtidligen öppnades, valdes tre kvinnor till talmän. Blivande lantrådet Katrin Sjögren är kvinna. Kvinnor besätter flera tunga poster i utskotten. I lagtinget är bara en tredjedel kvinnor. Vad betyder det? Att jämställdhet nästan uppnåtts? Att kvinnorna är på väg att ta över. Vad? Kort och gott: Det är fortfarande en överväldigande majoritet män i demokratiskt valda organ, lika väl som i näringslivets toppskikt, men de kvinnor som tagit sig så långt är så in i bomben kompetenta att de kommer till toppen och håller sig där - ändå. Orsaken till att kvinnoreprensentationen i lagtinget fortfarande är så bedrövlig (ja, det är den) är att män fortfarande i huvudsak röstar på män, och att listorna i val (med undantag för socialdemokraterna) fortfarande domineras av män. Man väljer av det som står till buds. Under denna mandatperiod ska vallagstiftningen reformeras. Det är en process som varit på gång länge. En intressant tanke är att i framtiden kvotera listorna...

Visste ni att man sitter i alfabetisk ordning i plenisalen tills den slutgiltiga partifördelningen är klar? Eller att lagtingets bibliotek här väldigt snygga stolar? Eller att det finns en människa som talar in alla lagtingets protokoll för eftervärlden? Inte jag heller. Nu vet jag. Ju närmare man kommer saker, desto krångligare och mer imponerande blir de. Desto märkligare blir det att det finns så många som ägnar sina liv åt att göra ett bra jobb på områden som andra tycker är helt onödiga. För varje ny dag, ny kunskap. Att bli politiker är kanske inte varje människas dröm, men just nu är det min. Jag kan knappt vänta.