Nina Fellman

 Faktiskt så trillade jag nästan av stolen när jag läste Henrik Herlins kommentar till Kristin Mattssons insändare om destruktiva mansnormer. Hör på dethär: "Det är ett riskabelt experiment (normkritiken alltså) som kan få obehagliga följder. Bättre då att låta de normer som sakta byggts upp fortsätta utvecklas på ett naturligt sätt, samtidigt som man ger enskilda individer utrymme att avvika från dem om de så önskar. Det anser jag vara en betydligt mer omtänksam och ansvarsfull strategi." Här finns så mycket att fundera på att man inte vet var man ska börja. Vad kunde den obehagliga följden vara av att granska varför män använder våld mot kvinnor och andra män?Att de skulle sluta? Normkritik är ju inte så märkvärdigt, om man använder lite lättare ord. Det handlar om att göra det som bra journalister gör alla dagar, att ställa frågor och undersöka varför något förhåller sig på ett visst sätt, vem som gynnas och vem som missgynnas. Det handlar om att reda ut begrepp och få mer...

Godmorgon, hjärna. Dags att börja flexa lite och vakna. Under semestern som inte blev som andra men fin ändå, har jag med blicken glidit över allt politiskt som annars hade krävt en reaktion. Det finns ju andra saker att pärkla om. Att alla andra vadar i blåbär till exempel, medan mina säkra platser hänger med små torra knallar. Eller att båtskrället står på land för att snurran inte funkar. Nåja. Terrassen blev målad, och i ett utdraget anfall av effektivitet även annat. Böcker blev lästa. Havet tog emot mig. Som en mjukstart på sensommaren vill jag härja lite om åsiktskorridoren. Jag har läst både här och där att den är smal och svår för dem som fritt vill uttrycka sig om att feminismen gått för långt, att hbtq-tramset gått för långt, att Black lives matter gått för långt, att svenskarna inte ska komma hit och spruta corona på anständigt folk, att Trump är en rediger karl som säger som det är och annat fullständigt trams. Ja, trams. Offentlig debatt handlar ju inte om att någon part ...

Innan jag sätter politiken på hyllan och stänger av hjärnan för semestern, några tankar kring det konstiga halvår som varit, och vad som händer i höst. Många har sagt att det är det märkligaste vi kommer att uppleva under vår livstid. Jag undrar det. Jag tror att vi står inför ännu större och snabbare förändringar, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Världsekonomin, liksom vår lokala, är i en obalans som inte bara orsakats av pandemin, och frågan är om vi vare sig vill eller kan återgå till det som var. Mitt svar är nej. Vi kan inte backa. Vi måste gå framåt. Det finns andra oroande signaler, för demokratin och för rättssamhället som vi känner det. När man betraktar stormakternas ledarskap idag så ser man stenhård diktatur i diktaturerna och populistiskt framröstade bluddrande katastrofer till ledare i demokratierna. I flera artiklar jag läst diskuteras på allvar vad som händer om Donald Trump efter en valförlust inte ger ifrån sig makten, utan hävdar att fake news och demokraterna b...

Vid dagens frågestund i lagtinget ställde jag frågor till lantrådet Veronica Thörnroos kring #blacklivesmatter och Stellan Egelands insändare i ämnet. Min tanke vara att hon som lantråd skulle känna nån slags ansvar för vad en ledamot i hennes regeringsbas skriver i en oerhört laddad och aktuell fråga. Det tyckte inte hon. Svaret var att regeringsprogrammet lägger grunden, att inget hänt som påverkat det, och att ledamoten Egelands åsikter är hans personliga funderingar. Här kommer mina frågor: "Igår såg jag, kanske till någons förvåning, på Premier League-fotboll. Alla lag, från Aston Villa till Liverpool hade spelarskjortor där det stod Black lives matter på ryggen. Denna globala proteströrelser uppstod efter att en polis inför rullande kameror mördade George Floyd. Över hela världen, särskilt i USA har protester hållits till stöd och med krav på förändring I ett par insändare har lagtingsledamot Stellan Egeland för Obunden samling, ett regeringsparti i lantrådet Thörn...

När man vaknar på morgonen och läser att Donald Trump tänker sätta in militären mot demonstranter i sitt eget land, att polisen skjutit tårgas mot demonstranter för att bereda väg när Trump ska fotograferas när han promenerar till kyrkan. När man för tionde gången ser nån sekund av den fruktansvärt plågsamma videon av avrättningen på George Floyd inför öppen ridå. Då om inte tidigare inser man att det fantastiska, mångfaldiga, världsledande på så många områden och ikoniska USA inte finns längre. USA är ett land i kaos. En nation där folk för länge sedan slutat tro på premisserna för sin egen existens, friheten och allas lika värde. Där lögnen blivit sanning och sanningen lögn. Från vår skyddade nordiska horisont är rasismen i USA så grov och så uppenbar i strukturerna och politiken att vi skäms när vi ser det. Kanske för att rasismen i vårt samhälle är djupare gömd och artigare och också svårare att känna igen. Låt oss inte sätta oss på några höga hästar för det. Men stunden är nu inne...

Farsen kring de två obundna lagtingsledamöterna, tillika blivande talman Bert Häggblom och Marcus Måtar fortsätter. Trots Bert Häggbloms påstånde  i lagtingets talarstol att det enda han gjort i  den s.k. bulvanaffären är att 2018 ge sin klient rådet att själv köpa den omtvistade fastigheten, fortsätter hans bolag att tvista med landskapsregeringen, nu genom ett köpeavtal som är så märkligt att ingen sett en sån konstruktion tidigare. Vad är det egentligen som hänt? Tittar man på det avslag på jordförvärvstillstånd som fattades 2019, när jag var ansvarig minister, rör det sig uppenbart om en bulvanaffär där klienten (uppenbarligen på Bert Häggbloms inrådan) sökt tillstånd att äga en fastighet som man först försökt köpa för ett svenskt pars räkning. Landskapsregeringens utredning visar att det är det svenska paret som betalat för fastigheten och att bolagskonstruktionen tillkommit efter affären genomförts. I beslutet uppmanas klienten att sälja fastigheten till en ägare so...

En rövhatt. Så brukar en person i min närhet beskriva människor med en unken människosyn och värderingar som ställer individer och grupper mot varann och rangordnar dem enligt värde. En rövhatt kan också vara en människa som trots en läpparnas bekännelse till exempel till allas lika värde är en mobbare, en skitstövel, en föraktfull eller nedlåtande eller elak människa. På ett plan är vi förstås alla rövhattar, för att vi inte lyckas leva upp till våra bästa intentioner, men det finns grader i helvetet. I den nedersta kretsen finns såna som Paolo Roberto, rövhattarnas kung i denna stund. En framgångsrik, rik, känd person med en ung sambo, flera tv-uppdrag, allt på ett bräde. När han åker fast för sexköp av en ung kvinna från ett av Europas fattigaste länder - vad gör han? Gråter ut i tv om sin jobbiga barndom. Postar bilder med tummen upp när han ska ut och springa i dyra träningskläder som förmodligen kostade mer än de ynkliga 1.500 kronor han betalade för en människas kropp. H...