Nina Fellman

Jag satt på parkeringen utanför Mattssons i Godby och kollade reflexmässigt min telefon, när ett meddelade poppade upp att USAs Högsta domstol med minsta möjliga marginal, fyra röster mot tre, bestämt att samkönade äktenskap ska tillåtas i alla delstater. Jag läste några kommentarer medan tårarna rann. För mig är äktenskapet ingen stor grej. Min man och jag gifter oss efter tio år tillsammans, när två av våra fyra barn redan var födda, för att vi köpte ett hus och det var enklare med juridiken. Hade det inte behövts hade jag nog inte behövt en myndighets välsignelse för vår relation, och kyrkan hade aldrig något med saken att göra. Varför berör det mig då så starkt att homosexuella människor i ett annat land får gifta sig. Svaret är tudelat.  För det första; För att de inte fick det förut, och det var fel. Vuxna människor har rätt att älska vem de vill. Om de vill gifta sig ska de få göra det. För det andra; För att detta beslut fattades i världens största demokrati, på den...

Det är inte lätt att erkänna ett fel. Jag vet, för jag har begått många. Allra jobbigast är det när man varit tvärsäker offentligt. Typ som Liberalerna, Moderaterna och Ålands framtid om Vårdö-bron. Det var en av de mest underhållande lagtingsdebatter jag hört, när plötsligt alla visste allt om hållfasthet, stålkonstruktioner, syre i vatten och vad det nu kunde vara. Inga experter visste bättre än nestorn Roger Jansson (M), som högtidligt viftade bort alla andras dumheter, inklusive de verkliga experternas. Idag vet vi. Bron var i ännu sämre skick, och den går inte att renovera. Precis som Ian Bergström och gänget sa från början. I stället för att spara pengar orsakade de fortsatta utredningarna stora kostnader, en fördröjning som gjort livet surt för Vårdö-borna, och en massa merarbete. I en sådan stund tycker man att en vissa ödmjukhet vore på sin plats. Men icke. Roger Jansson och Moderaterna vet fortfarande allra bäst. Det behövdes tilläggsutredning för att man skulle bli rikti...

Visst förstår man om åländska mjölkbönder överväger att sälja till Arla för ett högre pris än de får av sitt eget mejeri, ÅCA. Om det är så. Visst förstår man om skillnaden faktiskt är så stor att det handlar om skillnaden mellan att vinna och att försvinna. Å andra sidan, har jag varit dum då, som i alla år köpt åländskt för att gynna den lokala matproduktionen? Det har kostat mer, men jag har tyckt och tycker, att det varit värt det. Ibland har jag till och med, lite motvilligt, valt en lokal produkt av lägre kvalitet och till ett högre pris, för att det känts som en solidaritetshandling och en miljövinst. Om nu åländska producenter inte längre tror på sitt eget kooperativ, vad ska jag tro då? Vad ska jag tro om åländska företagare som tjatar om att handla hemma, och handlar lastbilslaster med inredning från IKEA? Jag tror att svaret, i all enkelhet, är följande. Åland kan inte konkurrera med priset, varken på produkter av kunderna eller cent per liter till producenterna. Sä...

Jag skäms. Jag skäms. Jag skäms. Jag skäms. Förra veckan var jag på semesterresa på fantastiska Lesbos i Egeiska havet. Vår kulturs vagga. På bussen från flygfältet till hotellet mötte vi stora grupper av unga män som vandrade mot huvudorten Mytilini. Dammiga, trötta, liksom skamsna. Först efter ett par dagar frågade jag. Varje natt kommer flera båtlaster unga, mycket unga syriska och afghanska män iland, lämnar sina flytvästar på stranden, och tar sig vidare till Aten. En av dem, vars blick jag mötte i några sekunder, hade en urtvättad orange t-skjorta på sig. Han var tunn och smal, knappt vuxen. Skulderbladen stack ut som vingar mot det tunna tyget. Var kom han ifrån? Hade han gått i skola. Vem är hans mamma, som oroar sig dag och natt över pojken som skickats ut som en lanterna i mörkret, kanske bara för att överleva?  Jag tänker på mina egna  pojkar och deras rädslor och behov. På hur de skulle ta sig över en kontinent, och vad som skulle få mig att släppa dem. ...

Aldrig i livet, tänkte jag när den illa skrivna, fula och mentalt nedsmutsande broschyren från herr T landade i min postlåda. Aldrig i livet att jag har den i mitt hem. Den åkte ut, men känslan var själsligen densamma som när man åkt färja ett par timmar och känner sig lite grumsig och ofräsch. Vore jag av utländsk, icke-nordisk härkomst skulle jag förmodligen bli rädd. Jag skulle känna att jag inte duger åt det här samhället, att det finns människor omkring mig som tittar snett på mig för något jag omöjligt kan ändra på - min hudfärg, min hårfärg, mina mörka ögon. På Ålands självstyrelsedag är det många som skriver om stolthet, om kärlek och. Det känner jag också. Jag är stolt över mångfalden. Jag är stolt över förändringen. Jag är stolt över det lokala beslutsfattandet, över vårt fantastiska stadsbibliotek, över att äldreomsorgen är god och skolorna fina. Jag är stolt över att min vän Camilla är lantråd, över att Emmaus kan göra så mycket gott, över Carina Karlssons roman. Nä...

 I helgen har jag promenerat i duggregn. Jag har badat bastu och doppat mig i ett isande hav. Jag har bundit bastukvast av doftande björkris. Jag har släpat kvistar, grillat korv och sopat golv. Jag har läst en halv roman. Jag har vaknat mitt i natten och trott att det är morgon. Jag har ätit åländsk sparris. Jag har kramat mina barn, betraktat mitt grönsaksland, lyssnat på radio, skrivit en text. Jag har smekt med handen över min mans bruna nacke. Inget av detta har jag förtjänat. Mitt välsignade liv är en gåva som jag ödmjukt och tacksamt tar emot. Jag tror inte att det kommit till mig för att jag är en fin människa. I livets lotteri har jag haft tur. Jag är vit. Jag är född i Finland. Mina föräldrar var inte rika, men heller inte fattiga. Grundskolan fanns. När jag var ung fanns det jobb som ledde till flera jobb. Mina universitetsstudier finansierades med studielån. Jag har haft en lön som gjort att jag kunnat skuldsätta mig och köpa ett hus och en sommarstuga. Hade jag v...

Igår var jag till äldreboendet Tallgården i Sund. Det var första gången. Köranvisningen var typiskt åländsk: "100 meter efter Knallen svänger du till vänster. Jag tror det står Svensböle på skylten." Det räckte gott, för där ute i skogen fanns inget annat som liknade. I försommarprakten är till och med slyn i dikesrenarna vacker. Sund i juni är som en dröm. I forntiden för drygt 30 år sedan tillbringade jag mina tre första nätter på Åland i Tranvik. Det kändes oerhört avlägset och magiskt, som en dröm från vikingatiden. Varje plats som systrarna Lundström berättade om tycktes fylld av särskild betydelse, och blommorna var så stora. På Tallgården satt jag i ett mötesrum med nya partikamrater, och pratade förvånansvärt personligt och öppet om det kommande valet. Det kändes snällt. Ärligt. En funderade på hur kampanjandet skulle gå ihop med familjen, en annan hur man skulle hålla sig från att bli elak mot meningsmotståndare. House of cards var det inte. När jag gick däri...

En kort sak bara. När man pratar om marknad, ekonomi och teorier kring den finns det många, både på höger- och vänsterkanten, som låter förstå att just deras vinkel inte är ideologisk, inte reflekterar känslor och värderingar eller förhoppningar om hur ekonomin ska utvecklas. Det är strunt. Ekonomisk teori är ideologisk. Dessutom är det teori. Tänk bara på hur många djupt belästa personer som fullkomligt misslylckats med att förutsäga vad som blir konsekvensen av ett visst handlande. "Marknaden" är inte en plats eller en kollektiv vilja, den är vi alla tillsammans och alla transaktioner och interaktioner vi har med varann. Marknad förekommer överallt och alltid. Kapitalismen däremot, är ett ekonomiskt system som på sistone upphöjts till vetenskap och sanning. Lite som gud. Om den inte får regera fritt kommer apokalypsen. Det är också strunt. Den råa, ofjättrade kapitalismen är ond. Den handlar om vinstmaximering utan ansvar för människor eller miljö eller rättsstat. Dä...

Jamen, aktiebolagslagen. Den är väl som Bibeln? Bara en väg att följa, och en uttolkning som gäller. Så är det förstås inte. Inte ens när det gäller kalabaliken på Ålands radio och tv. Radions styrelse, och framför allt ordförande Jesper Eliasson (c) har fått massiv kritik från personal, från andra (annan) styrelsemedlem för hur man hanterat framför allt personalfrågor under det senaste året. Vad är det då som hänt? I korthet; man försökte sig på vissa åtgärder för att utveckla bolaget (bland annat att peta ut vd Pia Rothberg-Olofsson) för att få till stånd en snabbare utvecklingstakt och inbesparingar som skulle möjliggöra investeringar i framtiden. Det gick på skit. Alla blev arga. Sen tillsatte man en ny vd vars främsta merit enligt vd Eliasson tycks vara att hon är en fin människa (vilket säkert stämmer), och en teknisk chef som inte visste att han fått jobbet. Man lyckades därtill förarga redaktionschef Astrid Olhagen så att hon sade upp sig. När infrastrukturminister Veron...