Nina Fellman

En medelålders ministerkandidat kanske inte ska vara uppfylld av barnslig förundran och entusiasm - men det är jag. Tänk att få jobba med nya människor som jag inte känner än, nya tankar jag inte tänkt och nya möjligheter som ännu inte finns. Om allt går som det är tänkt tillträder jag min kommun- och kansliministerpost i slutet av november. I den ingår, förutom en kommunreform, jordförvärvs- och näringsrättslagstiftning, polisväsende, EU-frågor, nordiskt samarbete, integration, brand- och räddningsväsende, en utvecklings- och tillväxtplan för hållbarhet och jag vet förmodligen inte allt. Stundtals grips jag av lätt panik, stundtals av eufori. Reaktionerna på mitt inträde i politiken har varierat. På Jodel skrev en person att jag är en jävla kommunistkärring som kommer att se till att alla män blir förbjudna inom fyra år. På tidningen Ålands hemsida att en annan att jag hatar Åland och det svenska språket. Jag har också fått blommor, kort, hälsningar och en...

I varje stund bor ett mirakel. Ett barn föds. En ny värld öppnar sina ögon för första gången. Verkligheten blir till genom ytterligare en individ som genom sin delade mänsklighet och sina unika upplevelser lägger till ett stråk, en sång, ett skrik. Kanske blir det inte så mycket. Kanske blir det som farbrorn på Götgatan i helgen, som muttrande svajade fram med en öppnad ölflaska i fickan på sin obeskrivligt smutsiga rock. Kanske sluts ögonen på väg mot ett land i fjärran, på en strand. Kanske en bomb. Kanske cancer. Kanske en korsning och en krasch. Kanske ett långt liv och ett stilla borttynande. I varje ögonblick, ett mirakel. En kyss. Den första, med darrande läppar. En hand i en hand. Höstlövens spel när de faller ur lindarna. Den krispiga syran när du biter i ett äpple. Skönhet, kärlek, omsorg. Vilket mirakel ska du välja bort? Vilket liv? Vilka möjligheter?

Det ska villigt erkännas - detta har varit en skönare helg på många sätt, än den förra. Upphetsningen har lagt sig, det fanns tid för vila och familj, och tid att fundera framåt. Vilken riktning denna blogg ska ta är en av frågorna. Jag har hittills skrivit omväxlande om politik och de små viktiga frågorna i vardagen. Som politiker i ett regeringsparti har jag inte samma frihet som tidigare att tycka till om allt, det vore illojalt, men ska jag släppa den politiska kommentaren helt? Eller ska detta bli en löpande kommentar till mitt politiska liv, med givna restriktioner. Ska jag skaffa mig ett alias och bli anonym? Något beslut finns inte än, men är det någon av er, bästa läsare, som har en åsikt, hör av er. (Helst inte du som alltid skriver att jag är en idiot.) Lördagen tillbringade jag i Stockholm med min yngsta son och min man och en gammal god vän. Vi lorvade runt, drack kaffe, tittade på människor. Jag köpte mitt livs första par skor med klack. På kvällen var vi på Sö...

Åland ska bli snabbare, smartare och snyggare. Det ska ske genom strukturreformer, samhällsplanering och samarbete. Se där - ett regeringsprogram i sitt nötskal. Efter valkvällen, en euforisk och underbar upplevelse i all sin förskräcklighet, har fokus varit på nästa regering. Ska socialdemokraterna vara med, ska vi få chansen att förverkliga de reformer vi tycker pockar på, ska vi kunna påverka eller mest bara klaga? Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes som en lättnad när Katrin Sjögren gav sitt bud. Äntligen en koalition som blickar framåt, och inte bakåt. Äntligen ett samarbete mellan Liberaler och Socialdemokrater. All respekt åt Katrin, som vågade steget. Centern då, i opposition efter decennier vid makten? Harry, hur gick det så? Jag har läst intervjuer där valförlusten blivit andra partiers och kandidaters fel, där partiordförande frånsagt sig ansvaret för vad som hänt på fältet, och där förvåning uttryckts över Katrin Sjögrens val av förlorare till ...

Naturbruksskolan ska bli behandlingshem. Ny verksamhet, nya pengar, nytt liv i tom byggnad. Vad händer? En hel by reser sig i protest, för att man inte vill ha missbrukare nära sig. Precis som människor tidigare protesterat mot att vara nära människor med funktionsvariationer, flyktingar, romer och bögar. Listan kan göras oändlig. Den gemensamma punkten är rädsla, oro och en förlamande okunskap. Det är så vi människor fungerar, och kanske så arten överlevt, genom ett fientligt avståndstagande tills man vet att det är tryggt, att man kan blåsa faran över. Det enda som hjälper är kunskap. Kunskap och dialog. Ibland finns det inte tid. Med Naturbruksskolan, förvisso. Där krävs tid och samtal, sen kommer de goda människorna att ta sitt förnuft till fånga. Med flyktingkatastrofen, ingen tid. När nöden i världen är så stor och så omfattande som nu, måste vi bestämma oss. Ska vi vara Ungern, och bygga taggtrådsgränser och börja spruta på barn med vattenkanoner. Flyktingströmmen k...

När jag vaknade morse. En snabb klapp av mannen. Ett hår som skulle flätas. Strumpor försvunna. När jag vaknade igen, en halvtimme senare, en katt som tog livet av en fågel som pep. Sen, ett mail och frågor. Regering, pm, investeringar, färjor. Vård. Lönekartläggning. På cykeln. Slemmern, förmiddag, diset över stranden. Kansliet, mötet, kamraterna. Balansen mellan politiken och ideologin. Vad vill man, vad kan man, hur kan man. En snabb lunch, kanske var det kycklingsallad? Ett dokument som försvann. Lätt hysteri. Citronkaramell. En vän som erbjöd en fåtölj att vila i. Ett möte. En ny värld, på insidan av ett dörrhandtag. Den plötsliga dykningen i magen när man inser att det är på allvar nu. Cykel hem. Snabb middag. Kanske var det grillad kyckling. Glass.

Det finns två nära människor att tacka, och 416 väljare att ödmjukt förundras över. Den första, sista och alltid är förstås min Robert. Han sågade ut superhjältar och spikade pinnar. Han gjorde 19 valbroschyrer och tog betalt för noll. Han bara sade ja, när jag ville hoppa ut i tomma intet, säga upp mig från mitt jobb och testa något nytt. Vi behöver inte ens prata om nerverna. Den andra är Barbro Sundback. Hon är min hjälte. Vilken människa hon är. När någon skriver hennes memoarer, om hon inte slår till och gör det själv, kommer vi att förundras över den politiska resa hon gjort, alla projekt hon startat, drivit och utvecklat, samtidigt  som många tyckt att hon är en satmara till sossekäring. Under valnatten sade hon till mig: Nu är jag nöjd. Nu har alla mina efterträdare kommit in. Utan dig Barbro, hade ingen av oss gjort det. Vi hade inte ens försökt.

Hon här var strålande i partiledardebatten. Okej hörni. Nu är det allvar. På söndag kväll vet vi hur politiken styrs på Åland. Fortfarande är detta ett väldigt svårbedömt val. Det finns fyra partier som går nästan i jämnbredd mot valdagen. Tidningarnas pejlingar till trots är resultatet svårtippat. Hur slår Moderaternas misslyckade samgående ut, med nyväckta Obunden samling fortfarande på banan? Hur går det för Johan Ehn? Vart går Fredrik Karlströms röster? Räcker det att Tage Silander är trevlig, när han inte har någon politik? Kommer en enda moderat kvinna in, utom Gun-Mari Lindholm, som egentligen är socialliberal? Vad betyder Centerns ständiga inre opposition? Ser väljarna det fortfarande som en styrka att man inom samma parti kan ha helt olika åsikter? Kommer Harry Jansson in? Om inte, vem firar mest, de andra partierna eller vissa av hans partikamrater? Om Centern blir Ålands största parti, kommer något över huvud taget att hända under de kommande fyra åren? LBU-...

Fem borgerliga statsministrar har vi haft efter Paavo Lipponen, som gästade Mariehamn under onsdagen. Inte en enda av dem har lyckats särskilt bra med sin ekonomiska politik, och allra värst gick det när Matti Vanhanen var statsminister och Jyrki Katainen finansminister. Lite ödmjukhet skulle vara på sin plats, tycker Paavo. Det går inte snabbt när han pratar. Orden kommer eftertänksamt. Han är ingen hetsig revolutionär. Han betonar, gång på gång, stabilitet och samförstånd. Förhandlingar. Att inte utse syndabockar. Att inte måla upp undergången inför varje kreditvärdering. I motsats till Esko Aho, som var i Mariehamn igår, menar han att man måste investera Finland ur krisen, samtidigt som man sparar i samförstånd och utan att det drabbar de fattigaste. Han ger facken en central roll. Utan dem som parter på arbetsmarknaden slutar Finland med den nordiska och den tyska modellen för samförstånd och stabilitet på arbetsmarknaden. Paavo Lipponen berättar om forskningsprojektet i...

Det är lite pinsamt, det får man erkänna i detta skede av valkampanjen. Det som annars är naturligt, som att le mot människor man möter med blicken, känns som ett varggrin man lägger upp för att få röster. Man möter människors skrämda blickar när man står som en vampyr utanför en butik och suktar efter väljarblod. Man dumpar ytterligare en valbroschyr på någons helt oskyldiga trasmatta i hallen, redan till hälften täckt av blått, grönt, gult. (Förvånansvärt många har trasmattor i hallen.) Och man upprepar, gång på gång, hur man vill agera och rösta och driva frågor som man i ärlighetens namn inte ens vet om blir aktuella under kommande mandatperiod. Vad har jag, i all ödmjukhet att erbjuda? En ideologisk bas, för rättvisa, reformer och trygghet. En hyfsad utbildning. Ett arbetsliv som journalist. En passion för politik. Noll erfarenhet av utskottsarbete. Noll budgetmanglingar. Noll politiska kompromisser. Noll parlamentarisk erfarenhet. Missförstå mig inte, bästa läsare. Jag t...

På valdebatt i Ålands lyceum. Det var den bästa debatten jag sett hittills, för att den hade en publik som både reagerade och lyssnade, och som jag tänker mig var påverkningsbar. De flesta valdebatter jag bevistat i olika roller, har bara involverat de deltagande och de redan frälsta, medan allmänheten mest lyst med sin frånvaro. Sådana debatter blir ett slags skuggboxning där deltagarna spelar sina givna roller, väl medvetna om att de som sitter och lyssnar tycker som de tycker, och bara är där för att stöda sin kandidat. Således, bra tempo, bra nerv, bra frågor och lagom långa repliker. Bra jobbat, debattledare. Bedrövligast var Stephan Toivonen från Åländsk demokrati, som bara har en fråga han vill prata om och helt enkelt underlåter att öppna munnen om det handlar om något annat än flyktingar. Mest skrämmande, Isac Boman från Ålands framtid, som gång på gång pratade för stängda gränser och katastrof om man släpper in alla asylsökande. Jag undrar, vad är alternativet, på ko...

Det hettar i kinderna, och rumpan känns stel. Vaderna stramar. På vänstra hälen har jag ett praktfullt skavsår, och i själen en djup frid. Det är Kanonlopps-helg. I år gick jag för Emmaus, för kampanjen för ett fritt Västsahara. Mina 15 kilometer i gott sällskap var ett nöje. Åland är bedövande vackert alla tider på året. På våren tänker jag att inget kan vara finare än när den första skira grönskan kommer som en dimma över åkrar och björkar. På sommaren att vattenblänk och de mjuka röda klippornas värme är bäst. Efter en promenad genom kulturmarkerna från Markusböle till Vikingavallen idag, tja, kanske ändå höstens mättade palett, de betande djuren, höstsolen mot de gula löven. I valtider är man mycket i sitt huvud. Denna dag var det bara kroppen som arbetade, och sög in skönheten, syret i luften, dofterna när vi gick genom skogen. När jag var yngre längtade jag bort ibland, till de stora städerna och de stora händelserna. Inte längre. Ge mig en höstdag, doften, solen, känsl...

Ok. Nu har jag sett partiledardebatten, två gånger (live och på tv). Jag har läst valmaterial och insändare och intervjuer. Det är dags att göra mitt val. Så här tycker jag att regeringen kunde se ut, om man bara valde de mest kompetenta och samarbetsdugliga personerna, oberoende av partitillhörighet. Ta den för vad den är, en ohöljt partisk, subjektiv och ständigt fascinerad bedömning. 1. Lantråd. Camilla Gunell. Hon är en sällsynt politisk begåvning, en person som både kan fatta beslut och få folk med sig. Dessutom har hon visioner. Hon är så bra att vi socialdemokrater borde ge bort henne till ett annat parti för att få behålla Camilla som lantråd, om inte väljarna fattar. 2. Finansminister. Roger Nordlund. Han är kunnig, samarbetsduglig och håller ord. Det kan inte sägas om hans partiordförande Harry Jansson. En finansminister ska streta emot, men inte vara hastig eller populistisk. Roger är en mitten-politiker i ordets sanna bemärkelse, inte en moderat i socialliberala k...

Igår hölls ungdomspolitisk debatt i Ålands hotell- och restaurangskola. Jag fick två intressanta lärdomar med mig. Dels hur många unga aspirerande politiker som bär med sig tuffa erfarenheter, och kanske just därför vill vara med och förbättra Åland. Dels ett alldeles genialiskt förslag som presenterades av ungcenterns Jonas Sommarhed . Psykisk hälso vård i våra skolor, kanske också dagis. Det är så bra att jag varit alldeles upprymd av att tänka på det. I stället för att i samhällets insatser koncentrera sig på psykisk sjukdom, ska man koncentrera sig på psykisk hälsa. Precis på samma sätt som vi kollar våra barns tänder och lagar hålen när de är små, sätter in tandställning när tänder växer snett och följer upp vikt, längd och vaccinationer, ska vi förstås följa med våra barns och ungdomars psykiska hälsa. Tänk, om det blev en del av vardagen i skolan att med jämna mellanrum, som med hälsokontrollerna och tandis, också gå till psykologen och prata om hur det känns, vad som ...

Det värsta med mobbning är att den kan vara så subtil att knappt ens förövaren vet vad hen gör. Mobbning kan vara våldsam och fysisk, och den kan vara ett menande leende när någon svarar fel. Ibland är samma barn (eller vuxen) både mobbare och mobbad. Ibland skiftar det beroende på situation och sällskap. Den djupaste orsaken är allas vår mänskliga osäkerhet och den mekanism som, om vi inte utmanar den, tillåter oss att hävda oss genom att förnedra andra. På Åland finns ingen lagstiftning om vad mobbning är eller vilka påföljder det ska få om mobbning förekommer till exempel i en skola. Det är ett svårt område att lagstifta om. Ändå är det kanske den vägen vi måste gå, för att lyfta upp frågan och skärskåda hela dess komplexitet. Det räcker inte, inte på långa vägar, att ha en KIVA skola, eller ett team som sätts in eller trivselregler uppstiftade på väggen. Arbete mot mobbning är ett ständigt medvetandegörande som ska innefatta både lärare och elever. För den delen, alla ar...

Mariehamn är en liten stad. Åland är ett litet landskap. I staden kan man klara sig nästan helt utan bil, om man vill. Vi är många som cyklar, och fler som kunde göra det. Våra barn cyklar till skolan från tidig ålder, och rör sig överallt på detta underbara, befriande, miljövänliga sätt. Kom ihåg känslan när man släpper pedalerna i en nerförsbacke, och bara susar iväg. Eller när man cyklar i sommarregn, och möter dofterna i naturen i koncentrerade sjok. Vore jag turist i detta landskap, skulle jag möta det på cykel. Åtminstone om jag inte visste att jag under långa sträckor ska cykla med trafiken inpå mig på smala vägrenar. Bättre cykelvägar, i stad och på landsbygd, är mycket bra för lite peng. Säkrare trafik för barn, mer motion, billigare fordon, mindre behov av parkeringsplatser. Det vill jag gärna jobba för. Och då menar jag på riktigt. En stad där inte bilarna alltid kommer först, och ett landskap där cykel och buss kan vara det bästa sättet att ta sig till jobbet.

När jag var barn och ung och det var jobbigt och livet var skit, då fanns det bara en sak. Jag läste. Jag minns känslan när jag gick hem från biblioteket med en kasse full med böcker (alltid för många), och det var mörkt och höst och jag visste att jag snart skulle till Narnia eller de schweiziska alperna eller till Skattkammarön. Jag minns hur jag ibland kunde öppna en bok och bara lukta på den. Jag minns den första bok jag läste helt på egen hand. Trulsa och Solkatt. Min viktigaste kulturfråga är att upprätthålla och utveckla bibliotek och skolbibliotek så att alla har möjlighet att hitta in i litteraturens fantastiska, magiska, onda, kloka och goda värld. Det mesta jag kan har jag lärt mig genom skönlitteraturen. Senast lästa bok: Margaret Atwood; Maddadam.

Denna helg har det varit mycket valkampanj. På Open by night i Mariehamn kände man sig som aspirerande politiker som en vampyr som strök omkring på gatorna, på jakt efter väljarnas blod. När jag kom på mig själv med att försäkra för en liten pojke vars ögon blev rundare och rundare, att jag faktiskt är Superkvinnan på bilden på min broschyr, då kände jag att det är dags att hem. Å andra sidan, hur ska man annars komma till tals med folk? Man vill ju så innerligt gärna förklara och försäkra. Tidigare på kvällen såg jag en gammal kvinna som tagit emot min broschyr, bli tillsagd av sin man att ge den tillbaka. Hans axlars arga spändhet, och hennes snabba och skuldmedvetna sätt att trycka den i handen på mig sade allt. När de kom ut igen stod han några meter ifrån och kontrollerade att hon inte skulle prata med någon. Jag ville gå fram till henne och viska: Det kommer en dag när du är fri. På lördag stod jag på Maxinge nästan hela dagen, bland blåa västar och...