Nina Fellman

Det är en sak att bo i Mariehamn och tycka att kommunerna ska slås samman, och en helt annan att bo i en kommun där många saker skulle ändra vid en kommunsammanslagning. Ungefär så sade finansminister Roger Nordlund i Ålands radios debatt om kommunstrukturen. Så är det säkert. Och ändå är det ett misstag att tro att alla på landsbygden är emot sådana förändringar, eller förändringar över huvud taget. Det blev jag grundligt påmind om ikväll, när några stads-sossar var på turné till Knallen i Sund. Där fanns ingen sentimentalitet för något bevarande. "Bort med gammalt och in med nytt." "En kommun, fast Saltvik vill väl inte vara med ändå." "Det blir bra med lite färre direktörer." Hembygd och nära service är viktiga saker, men sällan byråkrati, kommunkanslier eller (faktiskt) ens kommunpolitiker. Medan vi satt där och pratade om allt från vårfågeljakt till möbelflyttning i Bryssel strömmade plötsligt ett helt gäng läderklädda medelålders knuttar i...

Vad betyder det för ekonomin att något roligt händer? Vad betyder det för konsumtionen att folk blir glada? Hur ska man räkna in lycka och välbefinnande i kalkyler för framtiden, och om det har betydelse, hur ska man åstadkomma detta välbefinnande? Just idag är det lättare än annars. IFK Mariehamn firas av yster skara på torget. På gårdagens kalas var matchen som tog hem cup-guldet det stora samtalsämnet, och ledde helt säkert till större lycka och åtminstome mer konsumtion av alkohol under kvällen. Segern, så trivial den kanske är för någon som inte bryr sig om fotboll (jag såg matchen, bet på naglarna), skapade en känsla av samhörighet, glädje och stolthet. Den bekräftade att vi på Åland är dugliga människor, att finnen Pekka Lyyski är värd vår kärlek, att brasilianare, nigerianer, amerikaner och svenskar (bland andra) också är ålänningar, och vi egentligen är ett enda stort kumbaya av tolerans och gemenskap. Den berättelsen kanske inte är helt sann, men den är viktig. Den ä...

Ja, här står jag nu, i Jonas Wiléns dråpliga gestaltning. Redo och villig. Det allra roligaste med att vara involverad i en valkampanj är att träffa så många människor, från herremannen som sa "Nej, fy fan!" när han såg mig (det var ju inte roligt, men intressant), till de spontana kramarna och lyckönskningarna. I torsdags var jag med om min första valdebatt i Ålands radio, om kommunstrukturen. Se den här: http://www.radiotv.ax/webbtv Mitt och socialdemokraternas budskap kan sammanfattas så här: Ålands 16 kommuner gör det svårt att behålla bärkraftighet, långsiktighet och likvärdig service till alla människor. Vi behöver jobba på att ändra strukturen, så att verksamheten blir det viktiga, inte kommungränserna. Vi tror att 3 kommuner kan vara ett rimligt mål, och vill att nästa landskapsregering ska ta sikte på det och noggrant utreda konsekvenserna av ett samgående. Och förstås, fundera på vad som händer om man gör inget alls. Så att. Spelet är igång, och roligt är d...

I min värld, ingen skam. I min värld har civilsamhället klivit fram som aldrig förr. I min värld har vilja till solidaritet, till omtanke, till simpelt arbete och givmildhet varit så överväldigande att man knappt kan greppa det. I min värld, facebook-grupper, maillistor, telefonberedskap, lokalbutiker som är beredda att ställa upp med mat om det behövs, föreningar som packat sängkläder ifall nån ringer, privatpersoner som brer smörgåsar. I min värld, människor som önskar att de kunde visa, handfast och tydligt, att de förstår. Att de vill hjälpa. Att de helst av allt tar ett barn i famnen och sjunger Prästens lilla kråka tills barnet som pratar ett annat språk kiknar av skratt på "...och sen slank hon ner i diket." I en annan värld struthattar, så löjliga att man vill rikta sitt högst symboliska lasersvärd mot dem och laga en liten tonsur. I en annan värld, människor som kastar raketer på spädbarn. Jag läser att utrikesminister Alexander Stubb  utsträcker sin symp...

Jag var på debatt i Sittkoffska gården. Det skulle handla om utvecklingen i Mariehamn, och handlade (inte helt överraskande) om utvecklingen av de företag och butiker som finns i absoluta centrum. City Mariehamn heter det. Där fanns nog inte en enda person som inte kandiderade i val, och de som pratade sade precis samma saker som de sagt så många gånger förut. Med undantag för Barbro Sundback då, vars rastlösa intellekt alltid jagar fram visioner som alla andra vet är bra men inte vill understöda för att hon är för röd. Bert Häggblom (Ob) tyckte, i vanlig ordning att alla andra är dumma och att allt går för långsamt. Rauli Lehtinen (Lib) ville ha bort bilarna. Roger Jansson (M) ville bygga på höjden. Anita Husell-Karlström (C) sa rätt saker, men utan konkretion, och Axel Jonsson (Åf) flexade sina beprövade retoriska stilgrepp. Själv sa jag ingenting. Det jag skulle ha sagt är detta: Problemet är inte att det bor för lite folk i Mariehamn. Problemet är inte att hitta ett nytt ...

Jag funderar över detaljerna, om jag vore mamman i en familj på flykt. Om jag lämnade mitt hem, vad skulle jag ta med mig? (Självklart skulle jag sticka om mitt hus blev sönderbombat, om det inte gick att leva längre, om mina barn var i fara). Vad skulle jag packa, i vilka väskor, om jag visste att jag inte kan återvända? Fotografier av lyckligare dagar. Allt av värde som skulle gå att sälja. Kläder. Pengar. Dator. Telefon. Vad skulle jag lämna. Avtrycket av min kropp i sängen. Doften i mitt hus. Alla saker som jag har men sällan använder. Tavlan i köket med de simmande fåglarna. Katterna. Vad skulle jag sakna? Min plats. Min identitet. Min värld. Jag skulle aldrig sluta längta efter min verklighet, mina grannar på min gränd i min stad. Vänskapsbanden och fienderna, det självklara i att stiga upp på morgonen och veta vart man är på väg. Att folk vet vem man är och vad man har varit. Det hemskaste, tänker jag, är att den dag man beger sig ut på flykt är man ingen. Man är en...

Över allt annat, samma överväldigande känsla. Så vackert det är. De mättade höstfärgerna, de blanka vattnen. Solen som silar snett. Siv Linneys åker av blommor. Den blanka rödlöken i skålen på buffé-bordet. Grisen som borrade ner klövarna i leran. Jag vet inte varför, men tänkte intensivt på det finska ordet. Sorkka. Det såg så bestämt ut med klövarna. En "sorkka" i leran. Middagen igår; rödbetorna från Odlarringen, osten från Skimra gård, potatisen, köttet från Ulfsby, persiljan, morötterna, Vårdö-tomaterna. Mina egna bondbönor. Idag, lammsteken. Osten. Gurkan. Jag vet inte, men det berör mig att veta att maten jag äter är odlad här, skördad här, packad här. Det betyder något. Alla människor i rörelse. under skördefesten Dödsolyckan i Hammarland. Parkeringsholkarna. Självklart borde det finnas ett bättre system att ta sig runt mellan gårdarna än att alla kör med sina egna bilar. Och tack, alla ni som önskar mig lycka till.  Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men...

Hör ni människor. Det är vår stund nu. I varje tid i historien finns ögonblick som definierar människorna och tidsandan. Stunden när man höjer armen i en Hitler-hälsning, och tillåter att man gasar ihjäl miljoner människor. (Det hände i Tyskland) Stunden när man stänger förråden fulla med mat, och låter människor svälta ihjäl. (Det hände på Irland) Stunden när man tar emot nära en halv miljon flyktingar i sitt land, och ger dem av sin egen jord. (Det hände i Finland) Nu är stunden när vi ska visa hurudana människor vi är, vilket virke vi är byggda av. Är vi onda eller goda? Jag är så kategorisk att jag menar att det är ondska att stänga dörren och vända ryggen till medmänniskor som flyr. Vi har en internationell lagstiftning som ger dem rätt till asyl. Den finns just precis för tider som dessa, när nöden är akut och oförsonlig. Jag skäms över Eckerö-linjens agerande igår. Jag skäms över mitt lands regering och över en utrikesminister i vars hjärta ingen barmhärtighet bor....

Plötsligt, oväntat, grips jag av en häftig längtan efter min mamma. Inte sådan hon är nu, sängbunden och bara delvis närvarande, utan min mamma från när jag var tolv. Hon stod i köket, som jag nu i efterskott insett var minimalt, så litet att man knappt kunde vända sig om, och rullade köttbullar. Min mammas köttbullar hade ganska stora lökbitar i sig, som man ibland fick peta in för att bullarna skulle bli jämna. När de var trillade, jämna och fina, skulle de rullas i skorpsmulor och stekas i smör. När jag hjälpte till åtföljdes det av ständiga förmaningar. Inte för stora. Inte knöliga. Inte äta av den råa köttbullssmeten (som var sagolikt god). Händerna blev kladdiga och feta. Efter ett tag fick man ont i ryggen. När stekandet vidtog tog det aldrig slut. Hon stekte och stekte och stekte. Potatisen kokade, ångan rykte, fläkten snurrade. Det var varmt och osigt. TV:n vrålade i vardagsrummet, och pappa var aldrig hemma. Sen elvispen i potatiskastrullen, ljudet när visplarna drev ...

Det finns en siffra som jag funderat på sen jag förra veckan lyssnade på Katarina Fellman från ÅSUB. Hon presenterade fakta och prognoser som kan (eller ska) ligga till grund för framtida beslut om kommunstrukturer. År 2030 är 41,2 % av Vårdös befolkning över 65. Då är 9,3 % under 15 år. Detta enligt en alldeles färsk befolkningsprognos från Ålands statistik- och utredningsbyrå ÅSUB. Över hälften av befolkningen ska alltså försörjas av någon annan, och det är en väldigt låg andel barn och ungdomar i kommunen. Så låg faktiskt, att det är snudd på omöjligt att få det att funka. Den sista slutsatsen är min. Det andra är fakta, om man inte på något revolutionerande sätt ändrar på saker. Prognosen bygger på det man redan vet, det vill säga de mönster och den utveckling som varit. Det är vad icke-förändring leder till. Vårdö och Saltvik är de kommuner som sagt nej till att ens vara med och utreda hur ett samgående för de norråländska kommunerna skulle se ut och vad det kunde ge för ...

En tanke från den där ena dagen i somras när det var riktigt varmt. Vi var ute med vår buckliga plåt-Buster till en av holmarna ytter om Saggö. Jag simmade på fyra olika ställen. Det var kallt, men uthärdligt. Jag plaskade undan småfisken innan jag plaskade i. På väg hem över havet  var det en hel koloni med tordmular som pilade runt båten. Dök riktigt nära, svingade sig runt båten. Jag kom på mig själv med att tänka att de var missilformade. Missilformade. Så regerar språket över oss. Missiler är formade som tordmular, för att det är den perfekta formen att ta sig genom luften. Raketer är formade som svalor på väg upp mot himlen. Kamouflage-dräkter efterliknar lövverk. Solnedgångens färger går inte att beskriva utan att bli fånig. När man sitter på varmt berg och tittar ut över platt hav. När man ser det som är ogräs i bergsskrevor, och det tar andan ur en.

Jaha, hörni. Så var det dags igen för ett sparpaket där regeringen Sipilä ska få fosterlandet på banan. Än en gång angriper man välfärdsstaten. Det är den som är problemet, för att landets "konkurrenskraft" är svag på grund av höga kostnader. Jag använder citationstecknen medvetet. Lika medvetet som statsminister Sipilä med sitt ganska intressanta språkbruk målar upp en bild av allvarsamma män som sammanbitet och självuppoffrande gör det som måste göras för helheten. Underförstått är det att någon latat sig med för långa semestrar, maskat från jobbet med någon halv förkylning eller lika gärna kan jobba en söndag som någon annan dag, för det är ju ingen skillnad. Detta är inte sant. Finlands höga kostnader i relation till låglöneländer beror på att vi inte har barnarbetskraft, att vi har lagar som reglerar arbetsmarknaden, att folk har löner som går att leva på. Globaliseringen, som på många sätt är en bra sak, leder också oreglerad till en rovdrift på människor och natu...

Idag var en pyjamasdag. På morgonen, doften av regn och det ihärdiga porlandet från stuprännorna. Den oerhörda lyxen att i ett tyst och sovande hus sträcka ut fötterna mot en svalare del av madrassen, vända sig lite och somna om. Koppen kaffe, och en bok vars väv är så tät att verkligheten inte syns igenom. Sonen som gräddade våfflor, och hallonsylten med doften av Annikas trädgård i augusti. Soffan i huset där alla gjorde inget, precis som de ville. Fem avsnitt på raken av tv-serien som är både smart och snygg. Isabel Kvarnfors bondbönor och spenat att laga middag av. Hur köksbordet och vår medfarna kökssoffa andas frid. Grannpojkarna som sprungit ut och in med olika projekt. Gårdagens kräftskiva, där sossar och agnostiker innerligt sjöng med i Freddie Wadling version av Blott en dag. Arbetsveckan full av nytt och spännande. Imorgon.

Visst finns det hopp. Visst finns det kärlek. Självklart är vi som vill hjälpa fler än de som inte vill det. Vi vet bara inte hur vi ska göra. Kriser tar fram det bästa och det sämsta i mänskligheten. Låt oss fokusera på kraften, på det positiva. Jag har sett många fråga efter vad man kan göra, hur vi kan hjälpa den droppe i havet av flyktingar som de facto sökt sig till Europa. Ska man samla in grejer? Ska man åka ner...nånstans? Ska man ge pengar? Vad ska man göra om man vill förändra, inte bara lindra den omedelbara nöden? Jag är ingen expert, men detta har jag läst mig till; -skicka inte saker om du inte vet att det finns beredskap att ta emot dem. Skor, kläder och kritor är inte nödhjälp när det gäller livet -det finns bra organisationer som  har kunskap och som alltid är på plats. Läkare utan gränser. Röda korset och Röda halvmånen. Kvinna till kvinna. Rädda barnen, bara för att nämna några. Ge pengar. -på lång sikt: Jobba medvetet. Bilda dig. Läs på. Agera. ...

När min äldsta son föddes var allt nytt. Jag såg fram emot förlossningen som en tillställning och det lilla barnet som en docka. Ingen, ingen kan veta förrän man varit med om det, hur ett barn förändrar allt. I den stund han föddes var smärtan ett skruvstäd, så intensiv att jag glömde bort hur man andas.När han lyftes upp på min mage var han så varm och blöt. Han pep som en kattunge. I den ryckiga rörelsen när hans arm viftade, med knuten näve, var jag förlorad. All kärlek och fröjd i världen, all njutning, all glädje strömmade in, tillsammans med ångesten, otillräckligheten och rädslan som det innebär att vara förälder. Att bli mamma är att bli hjälplös i sin kärlek, och så stark att man orkar. Jag hade inget val, för den människan som kommit ut ur har en absolut rätt till mig. De följande tre, samma sak. Vad jag tyckte och tänkte före de föddes var en sak. Hur det var när de kom en annan. Den oerhörda njutningen att hålla min pojkes kullriga mjuka fötter i handen när han int...

Jag cyklar hem från Indigo. Det regnar, och jag känner hur det pyser vatten ur cykelsadeln. Utanför Kotipizza står två herrar och svajar, den ena prekärt lutad mot ett gammal skrälle till hoj. Motvind och regn och mörker. När jag trampar förbi bibban känner jag mig plötsligt och lite oförklarligt lycklig. Hösten är egentligen inte min tid. Jag skvalpar just nu omkring i ett mellanrum i mitt arbetsliv, och vaknar ibland tidigt på morgonen och undrar vad jag gett mig in på. Samtidigt är jag fri. Jag kan sova till nio, även om jag får dåligt samvete om jag gör det. Gamle Luther knackar alltid på axeln och mumlar något om att göra nytta. Ingen kräver ord av mig, och då väller det fram saker. Tydligen har jag vant mig så vid att skriva varje dag att det inte går att sluta. Uppför Skarpansvägen tänker jag än en gång på hur fina husen där är, de snedställda på högra sidan. Bland mina favoriter i staden faktiskt. Nästan hemma i gränden, på Klintvägen, rundar jag två tjejer som är så i...

Hur jag än försöker kan jag inte tänka på annat. Jag jobbar, jag skriver, jag lagar mat, jag smeker den spinnande katten i min säng, och hela tiden mal en underström av ångest i kroppen. Min son är på väg hem norrut genom Europa, och längs vägen. I Grekland, i Dubrovnik, Sarajevo, Budapest möter han flyktingar. Jag öppnar datorn men vill inte längre läsa nyheterna. Egentligen är det inget nytt, men vidden och skalan i den pågående flyktingkatastrofen griper mig om strupen. Den är som en hund som vägrar släppa taget om en strumpa. I en Facebook-kommentar läser jag att en av våra lokala rasister tycker att spåren förskräcker i stater som haft en mer generös flyktingpolitik än Finland. Jag tänker; kan man vara så hjärtlös? För hundrade gången ser jag bilden av pappan som gråter av lättnad och förtvivlan när han bär i land sin son efter resan över Medelhavet. Då klarnar det plötsligt för mig. Det som skrivs nu, i blod, är inte vår historia. Det är deras. De äger den. Precis ...